I sina bästa stunder är internet ett snyggt ifrågasättande av privat ägande. Fildelning, piratkopiering, open source, creative commons och liknande företeelser visar på andra möjligheter att producera och fördela nödvändigheter än de som kapitalismen tvingar på oss. Det råder inget tvivel om att de som har den ekonomiska makten känner sig hotade av detta. Det […]
I sina bästa stunder är internet ett snyggt ifrågasättande av privat ägande. Fildelning, piratkopiering, open source, creative commons och liknande företeelser visar på andra möjligheter att producera och fördela nödvändigheter än de som kapitalismen tvingar på oss.
Det råder inget tvivel om att de som har den ekonomiska makten känner sig hotade av detta. Det räcker att följa några av alla farser till rättegångar mot piratkopierare – med sina fullkomligt absurda skadeståndskrav – för att inse att så är fallet.
I sina bästa stunder är internet också ett hot mot dem som har makten att definiera, uttala sig och ställa frågor. Bloggar och andra typer av social media innebär exempelvis att fler människor, dessutom med små medel, kan delta i det samtal som av någon anledning kallas offentligt. Även detta skrämmer dem som har makt.
Jag vet inte hur många gånger jag läst om representanter för näringslivet som vill begränsa vad anställda får säga om sina arbetsköpare på sociala medier. Jag vet inte hur många gånger jag läst om företrädare för gammal media som är livrädda för ny media.
Min favorit är en ledare i Dagens nyheter från mars 2009 som så rolig att jag måste citera den: ”De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.”
Okej, vi ska varken överdriva sociala mediers roll eller underdriva de hinder som trots allt fortfarande finns för den som vill göra sin röst hörd. Låt oss bara konstatera att det pågår en kamp om hur verkligheten bör skildras och vem som bör skildra den.
I den här kampen blir Wikipedia allt viktigare. Från att ha varit ett lovande projekt har det förvandlas till världens viktigaste uppslagsverk. Den engelskspråkiga versionen har varit bra länge, och nu börjar även den svenska versionen att ta sig. Givetvis är det många som bryr sig om vad som står på Wikipedia.
Själv är jag lika fascinerad av vem som bestämmer vad det ska stå. Ett av de absolut roligaste kontona att följa på Twitter är ”Tredje statsmakten” (@WikiCreeperEdit). Där får man veta när någon myndighet eller politiskt parti anonymt redigerat en post på wikipedia. Förra veckan kom det exempelvis fram att någon som satt framför en dator på Rikspolisstyrelsen hade ändrat programledaren och konstnären Karin ”Kakan” Hermanssons post och bland annat lagt till orden:
”Kakan är känd för att stötta vänsterextremism och att hon hatar poliser. Hon har skrivit ”ACAB” (All Cops Are Bastards) i olika sociala medier. Hon har även uppmanat till våld där hon skrivit att hon skulle skjuta folk om hon själv var polis. Detta har hon skrivit trots att hon är anställd inom public service – Sveriges Radio.”
Om det är ett så kallat enskilt rötägg som gjort detta eller om det är sanktionerat vet jag inte. Men någonting säger mig att allt fler företag, organisationer och myndigheter kommer att ha anställda som städar nätet på vissa håll och smutsar ned på andra. Men låt oss hålla dem sysselsatta!