Det har snart gått en vecka sedan ett av de märkligaste valen under Sveriges snart hundraåriga historia som demokrati. När detta skrivs är det fortfarande en öppen fråga hur regeringen kommer att se ut – och hur länge den får sitta.
Alltför mycket i valrörelsen har handlat om Sverigedemokraterna, och alltför mycket i eftervalsdebatten gör det också. Med sina 13 procent är de naturligtvis en kraft att förhålla sig till, men det finns viktigare saker att diskutera.
Vänsterpartiet står, trots partiledarbytet sedan förra valet, och stampar. Jonas Sjöstedt, sträng partidisciplin och minutiösa valstrategier betalade sig – med en ökning av rösterna med någon tiondels procentenhet.
Alldeles oavsett hur mycket av SD:s röster som skulle ha kunnat tillfalla ett vitalare vänsterparti – delar av ökningen på 7 procentenheter verkar snarast ha kommit från Moderatväljare – så är det ett faktum att Vänsterpartiet i opposition under fyra år av brutal borgerlig nedmontering av samhället inte lyckats röra sig ur fläcken.
Räknar man in Feministiskt Initiativ bland vänsterrösterna blir det knappt 9 procent tillsammans – men FI är ett utpräglat storstadsfenomen, och med undantag för enstaka bruksorter som Fagersta och Degerfors är Vänsterpartiet det med.
En vänstervåg har sköljt över Sverige det senaste året, men det har inte fått särskilt stora avtryck i parlamentet. Nu är inte parlamentarisk politik den enda eller ens den viktigaste arenan för vänsterpolitik, och det var länge sedan den utomparlamentariska vänstern var så konstruktiv och uppfinningsrik, men så länge den utomparlamentariska rörelsen är för svag för att på allvar utmana det parlamentariska systemets maktmonopol behövs en verklig motvikt även i riksdagen, som dagens Vänsterpartiet inte på långa vägar lyckas vara.
Det pågår interna diskussioner och självrannsakan där den mest intressanta ståndpunkten handlar om att på ett helt annat vis än i dag vända sig till dem som upplever att de inte har någon som företräder dem – till exempel arbetslösa på små orter långt från Stockholm eller Malmö, med bristfälliga allmänna kommunikationer och trasiga vägar.
Människor i traditionella arbetaryrken som dras till Sverigedemokraterna i stället för till såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet.
En verklig social rörelse byggs underifrån, på arbetsplatser och i bostadsområden, genom att människor tillsammans skapar de strukturer de behöver för att få vardagen att fungera i ett söndervittrande samhälle.
Ur sådan organisering kan även partipolitiska initiativ växa, även om det knappast är önskvärt att de tillåts få en dominerande ställning i den bredare rörelsen. De kan dock, beroende på den sociala rörelsens utbredning och framgångar, påräkna betydligt större valframgångar än dagens vänsterpartier.
Så var det för 100 år sedan, så kan det bli igen om bara tillräckligt många människor lägger tillräckligt med energi och vilja i det arbete som bara har börjat.
