Den lilla orten Arild i västra Skåne drabbas av ett bestialiskt mord när treåriga Emelie får nacken avvriden under sin lek i sandlådan. Några dagar senare begås ett nytt barnmord, denna gång på Värmdö utanför Stockholm. Då är det sjuåriga Aram som får sätta livet till på vägen hem från skolan. Rikskrim sätts in och misstankarna riktas mot rasistiska kretsar som uttalat hot mot båda barnens föräldrar. Samtidigt uppkommer nya hot. Finns det några sammanhang?
Svart gryning är författarparet Börjlinds tredje fristående del i en serie om poliserna Olivia Rönning och Tom Stilton. Tjock bok, späckad med hot, våld och märkliga relationer. Koncentrerad spänningsroman med korta färdsträckor. Så där som bara en äkta manusförfattare kan göra.
En bedräglig diskbänksvardaglighet. Svart men rapp intrig, formad i skymningsmörka svenskdeckaratmosfären.
Det svenska när det är som hemligast. Nordic Noir. Författarna skriver scener, de tänker film. Man måste gilla det tänket om man ska ta sig in i boken. Och med en gemensam CV som bland annat berättar om författande till 26 Beckfilmer, har de kvalat in i eliten av svenska manusförfattare.
I Svart gryning får vi följa Sverigedemokraterna och deras ännu brunare kompisar. Vi får titta in på deras möten och ta del av deras inspirationskanaler. Vi får se familjerelationer. Bakgrunder. Besvikelser och drömmar. Några dagar före valet kunde jag knappt tänka mig ett mer spännande ämne. Vad är det hos de främlingsfientliga som lockar så många, varför är det mycket lättare att vara misstänksam, fördömande och rädd än hoppfull, generös och välkomnande? Tillsammans med poliserna i boken funderar jag. Lever vi i en tid av många jag-svaga? Har vi kanske en tendens att söka tröst i att ingå i något som är lite större än oss själva, någon som kan förklara för oss att det här är det enda rätta, det enda som kan rädda oss undan galenskaperna? Liksom religion, även en liten sekt av religiösa fanatiker finns på plats, också det ett ämne rätt in i nyhetsjournalistiken för dagen. Kanske vill författarna berätta om människans oro för det den inte kan begripa. Om sin vilja att passa in i och smälta in i flocken som inte alltid leder in på rätt stigar.
Det är tur att vi har alla dessa svenska deckarunder som ledsagar oss i analyserna av världen. De som tar tempen på vad som händer och hur vi besvarar det. Framgångsrika författare vet också att det ska vara snabbt och spännande om det ska kunna tillfredsställa nutidens otåliga läsare. Korta scener, drivet tempo. Ett givet koncept.
Och för oss som söker god bokläsning finns kvaliteter. Ett persongalleri som spretar intressant åt alla håll. Författarnas språk har en ton, en känsla som gör att man inte stannar upp och retar sig i onödan. En litteraritet som gör att det är lätt att trivas med sin bok. Fast det är extremt många brutala avsnitt, som ändå inte upprör. För att man vet hur det ska sluta.
Och att det fungerar får mig än mer förvissad om att många av oss som lever här och nu känner oss små, maktlösa, förvirrade och oroliga. Då litar vi på våra deckarguider. Vi låter dem förklara världen. Trösta. Lugna. Det finns en rättvisa. Allt kommer att sluta bra. Hur många mord, psykopater och avslitna kroppsdelar vi än möter, så gör det oss lugna. Vi vet att det finns någon lite tilltufsad men smart snut i närheten som räddar oss. Det är inte originalitet som säljer. Det vet vi alla.
För filmmakarna är det också ett saftigt köttben, jag utgår från att vi kommer att få se även denna bok som film inom några år, liksom de förra i serien som lär visas redan nästa år på tv-skärmen. Den svenska skärgården susar förbi oss. Vackra Skånepartier och neonstarkt Stockholmsbrus. Visuellt. Dramatiskt. Ska ju sälja i utlandet.
Men det lilla samhällsgnäll som finns är försiktigt, en försynt politisk markering i debatten. Det tassas artigt kring de heta potatisarna och läsaren slipper ofta det jobbiga att ta ställning. I deras förra bok Springfloden, som för övrigt har sålts i ett tjugofemtal länder, fick vi träffa en uppblåst, pompös nu levande politiker med kopplingar till något som mycket lätt skulle kunna identifieras som Lundinaffären. Det hade varit roligt om författarna hade fortsatt att våga närma sig verklighetens stora bovar även fortsättningsvis. Röra upp lite damm. Tvinga oss att inte bara gapa och svälja, utan även tugga också, och smaka.
