I höst är det tio år sedan fackförbundet Byggnads blockerade ett lettiskt byggföretag vid ett skolbygge i Vaxholm. Syftet var att teckna ett svenskt kollektivavtal och därmed förhindra lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Byggnads konfliktåtgärd hade stöd i svensk lagstiftning, den så kallade Lex Britannia.
Men via en EU-dom 2007 ändrades spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Lex Laval, som trädde i kraft 2010, innebär att fackförbunden inte kan kräva kollektivavtal eller ta till stridsåtgärder mot företag från andra EU-länder som uppfyller vissa minimikrav för lön och övriga anställningsvillkor. Lavaldomen innebär ett grundskott mot den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Inför riksdagsvalet lade LO och Socialdemokraterna fram ett gemensamt program för ordning och reda på arbetsmarknaden, där man bland annat föreslog att EU ska anta ett socialt protokoll som upphäver konsekvenserna av Lavaldomen (och andra antifackliga avgöranden i EU-domstolen).
Det är bra att Socialdemokraterna sent omsider tagit ställning för ett socialt protokoll. Men det finns en rad frågetecken.
För det första är frågan varför Socialdemokraterna inte drev detta under de senaste fördragsförhandlingarna som resulterade i Lissabonfördraget. Byggnads, Transport och andra LO-förbund drev opinion i frågan och Europafacket hade utarbetat ett konkret förslag i fyra punkter, men den socialdemokratiska riksdagsgruppen vek ned sig och röstade (förutom en handfull dissidenter som lade ned sina röster) villkorslöst ja till Lissabonfördraget. Om inte Socialdemokraterna i förening med de borgerliga partierna röstat ja till Lissabonfördraget hade de av egen kraft eller tillsammans med de andra rödgröna oppositionspartierna kunnat tvinga regeringen Reinfeldt att begära en omförhandling av Lissabonfördraget på det att Europafackets förslag till socialt protokoll skulle bli en del av EU:s grundlag.
Vi ska också komma ihåg att när striden stod som hårdast på LO-kongressen 2008 om Byggnads och Transports krav på att riksdagen skulle villkora godkännandet av Lissabonfördraget med ett socialt protokoll eller ett svenskt undantag i enlighet med de löften som gavs 1994, då var Stefan Löven, i egenskap av ordförande i IF Metall, uppe i talarstolen och argumenterade mot Byggnads och Transport och för Lissabonfördraget.
För det andra är det så att ett socialt protokoll inte upphäver Lavaldomen eller med automatik medför att fackliga rättigheter är ”överordnade den fria rörligheten”, så som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson påstår. Däremot skulle det kunna påverka EU-domstolens framtida praxis, eftersom ett socialt protokoll ska vägas mot den fördragsfästa inre marknaden med fri rörlighet för bland annat tjänsteföretag, typ lettiska byggbolag. Att ett socialt protokoll skulle föra med sig att ”de grundläggande fackliga rättigheterna [blir] viktigare än de ekonomiska friheterna” som Karl-Petter Thorwaldsson föreställer sig, är ett önsketänkande.
För det tredje krävs det enhällighet bland EU:s medlemsländer för att ändra i fördragen, EU:s grundlagar. Det förefaller föga troligt att de baltiska staterna, Polen, Ungern och andra östeuropeiska EU-länder frivilligt skulle ge upp sin främsta komparativa fördel på EU:s inre marknad, det vill säga låga löner. Och om inte samtliga 28 medlemsländers regeringar och parlament stödjer förslaget om ett socialt protokoll så är det kört.
När nästa fördragsändring kommer att ske vet ingen. Men Storbritanniens premiärminister David Cameron vill omförhandla det brittiska medlemskapet och ta tillbaka politisk makt till London, samtidigt som Tysklands förbundskansler Angela Merkel vill vidareutveckla EU i federal riktning och öka överstatens makt över medlemsländernas finanspolitik.
