boken A People’s History of the Second World War (2012) argumenterar den brittiske marxisten Donny Gluckstein för att andra världskriget bäst kan förstås som två krig: det imperialistiska kriget och folkkriget. Enligt Gluckstein var ”klyftan mellan de allierade regeringarnas motiv och motiven hos de som stred mot brutalitet, förtryck och diktatur oöverbrygglig”. Regeringarna försvarade det egna imperiet, den nationella kapitalismen (statskapitalism i Sovjetunionens fall) och bevarandet av klassamhället. Majoriteten av soldater och motståndskämpar såg i stället kriget som en kamp för ökad jämlikhet, ekonomisk trygghet och, många gånger, socialism i en eller annan form.
Ofta var de båda krigen så väl sammanflätade att de framstod som ett, men ju längre kriget led desto oftare gled de isär. Sensommaren 1944, när Nazitysklands nederlag bara var en tidsfråga, kunde man se detta tydligt på flera håll runt om i Europa. Josef Stalin vägrade att hjälpa Warszawaupproret, som bröt ut den 1 augusti. Det låg inte i den sovjetiska regimens intresse att staden skulle befria sig själv. I Grekland gick britterna ett steg längre. När det stod klart att tyskarna inte kunde hålla stånd mot den populära kommunist-ledda motståndsrörelsen EAM-ELAS försökte britterna rentav förhandla med tyskarna om samarbetsmöjligheter. De ville inte att den tyska ockupationen skulle kollapsa innan de själva nådde fram för att ”befria” landet och tillsätta en brittiskvänlig regering. När britterna väl anlände agerade de som en ny ockupationsmakt. Snart rådde fullt krig i Aten mellan partisaner och brittiska soldater.
Också i slutstriden om Paris kan man se sprickan mellan de två krigen. Medan tyskarna ödelade Warszawa, närmade sig de allierade Frankrikes huvudstad. För general de Gaulle var det av yttersta vikt att det skulle bli de allierade styrkorna, med hans egna ”fria franska” trupper i spetsen, som befriade Paris. ”Den som kontrollerar Paris kontrollerar Frankrike”, var ett talesätt de Gaulle skrev under på. Om motståndsrörelsen befriade staden riskerade ”fel” element att ta makten. När strejker utbröt i mitten av augusti, innan de allierade hunnit fram till staden, beordrade han följaktligen återgång till arbetet. Ordern hörsammades inte.
Den 19 augusti inledde i stället motståndsrörelsen ett uppror under ledning av kommunisten Henri Rol-Tanguy. Men gaullisterna inom motståndsrörelsen förhandlade, med hjälp av svenske konsuln Raoul Nordling, fram ett vapenstillestånd med den tyske kommendanten Dietrich von Choltitz. Vapenvilan fördömdes av Rol-Tanguy och gatustriderna tog snart fart igen. Man kan säga att det till sist blev remi mellan motståndsrörelsen och de ”fria franska” trupperna, som anlände natten till den 25 augusti. General Leclerc kunde då gemensamt med Rol-Tanguy och ytterligare två ledare ur motståndsrörelsen ta emot von Choltitz kapitulation.
Filmen Mannen som räddade Paris, regisserad av tyske veteranen Volker Schlöndorff, efter en pjäs av fransmannen Cyril Gély, utspelar sig timmarna innan kapitulationen. Den handlar om ett fiktivt möte mellan von Choltitz och Raoul Nordling under vilket den senare övertalar den förre att inte utföra Hitlers order att spränga Paris i bitar.
Att den tyske diktatorn gav en sådan order förefaller belagt. Däremot är det högst omtvistat varför ordern inte utfördes. Efter kriget tog både Nordling och champagnefabrikören och kollaboratören Pierre Taittinger åt sig äran av att ha övertalat von Choltitz. Enligt denna ”övertalningsförklaring” brukar också von Choltitz hyllas som ”Paris räddare” för att han lät sin humanism och kärlek till kulturen vinna över lojaliteten mot Hitler. Det är en positiv bild av von Choltitz som filmen delar. I sluttexterna får vi reda på att Nordling senare skänkte den medalj han fått av staden Paris till von Choltitz. Men detta är ren historieförfalskning menar andra. von Choltitz kunde helt enkelt inte utföra Hitlers order eftersom han redan tappat kontrollen över Paris.
Ändå är den viktigaste frågan inte huruvida von Choltitz i nederlagets timme övergav sin lojalitet till Hitler eller inte. von Choltitz var en man med ett tungt brottsregister. Han hade förintat städer förr och deltagit i judeutrotningen. Han var helt enkelt en man som varit beredd till oerhörda grymheter så länge han trodde att segern var möjlig. Hyllningen av von Choltitz påminner om den av nazistiske krigsprofitören Oskar Schindler eller av de höga officerarna bakom 20 juli-attentatet mot Hitler månaden innan Paris befriades.
För att förstå dessa hyllningar kan vi gå tillbaka till tanken på de två krigen. Krig är en fortsättning på politiken med andra medel, heter det. Men politiken är också en fortsättning på kriget med andra medel. I det här fallet är det en fortsättning på konflikten mellan det imperialistiska kriget och folkkriget. Det förra kriget gick inte ut på att besegra fascismen, utan på att besegra rivaliserande imperialistmakter. Efter segern måste klassamhället återställas i besegrade och befriade länder. I väst måste de misskrediterade nationella överklasserna rehabiliteras och rustas ideologiskt för den framtida klasskampen.
Mannen som räddade Paris visar att andra världskriget inte är slut än. Det utspelar sig fortfarande på ideologins spelfält.
