Efter ett riksdagsval som detta känns allt man säger så dumt. En del är dock dummare än annat. Till exempel Jens Liljestrands inlägg i Expressen(15/9), där han hävdar att vår tids stora ideologiska skiljelinje går mellan blått och brunt. Liberalerna är de enda som kan hindra fascismen. Nu gäller det att förklara varför ”vi är de goda” (sic!), och inte minst ”varför åtta år av borgerlighet gjorde Sverige rikare, öppnare, friare och mer tolerant”.
Hur kan det komma sig att detta magnifika land lyckats producera ett fascistiskt tredjeparti? Jo, det är, menar Liljestrand, för att alliansen inte haft en tillräckligt tydlig ”berättelse” om Sverige. För att man pratat om statsfinanser, inte revolution.
I bristen på slagord har väljarna glömt hur illa det kunde gått om inte Borg och Reinfeldt tagit över rodret.
Ja, eller så beror Sverigedemokraternas triumf på att ingen berättelse i världen kan dölja de ekonomiska och sociala realiteter som 25 års högerpolitik lämnat efter sig. Välfärden är nedmonterad, ersättningssystemen skjutna i sank och klassklyftorna har ökat mest i Europa. Självklart vill folk ha något annat! Vissa av dem är fascistoida moderater, andra besvikna sossar. Andra tillhör de som faktiskt inte gynnats av, som Liljestrand uttrycker det, ”pengar i plånboken och subventionerad städning”, eftersom det är de själva som städar.
Men för borgerligheten står konflikten som bekant inte mellan arbete och kapital. Den står mellan rasisterna och, till vilka Jens Liljestrand räknar sig själv, ”de goda”. Och om det är något som Sverigedemokraternas väljare är trötta på så är det nog det: att en grupp debattörer i ett föreställt eller faktiskt Stockholm behandlar dem som oupplysta lindebarn.
Jag tror tvärtom att vi måste utgå från att de flesta vet precis vad de gör när de röstar på SD. Att det är ett rasistiskt parti kan inte ha undgått någon. Frågan är varför detta inte stör folk, i alla fall inte till den grad att det hindrar dem från att vilja se dem i riksdagen.
Men å andra sidan, vad vet jag? Jag känner mycket få sverigedemokrater. Vissa av mina vänner känner inga alls. ”Nej, tack och lov”, säger en del när jag frågar. Som om det vore positivt att Sverige är så segregerat att man kan gå runt och uppleva det som att Fi kan bilda majoritetsregering. Som om inte just detta, denna fullständiga isolering av människor och samhällsskikt, är en av anledningarna till att fascisterna får 12,9 procent.
Det är så klart inte mina vänners fel. Men det är i någon mening Moderaternas och Socialdemokraternas, vilket märks i framför allt det förstnämnda partiets gigantiska väljartapp till SD. Och vad ska högern göra åt det? Ska man ge väljarna det de faktiskt ber om – mer resurser, mindre nedskärningar, en känsla av gemenskap? Nej, nej, nej. De ska få en berättelse. Gud hjälpe oss.
Veckans tips: I dagarna ger förlaget ellerströms ut den österrikiska författaren Ingeborg Bachmanns samlade dikter på svenska. Vandra, tanke heter volymen och Linda Östergaard har översatt. Detta är en stor händelse!