Helsingfors stad planerar att bolagisera stora delar av verksamheten. Då svarar de offentliganställdas fackförening JHL med att ta ut sina medlemmar i en endagarsstrejk.
Vild strejk, enligt finska arbetsdomstolen, och de strejkande har utsatts för påtryckningar och hot om repressalier.
Ändå stannade 9 000 offentliganställda hemma från sina arbeten under tisdagen. Kollektivtrafiken stoppades, extrainsatta bussar hindrades av aktivister som blockerade bussfilerna och delade ut rulltårta till resenärerna. Minst tio greps av polis.
Även transportfacket backade upp strejken och förbjöd sina medlemmar att köra de smittade busslinjerna.
Facket är oroligt att bolagiseringen ska leda till sämre löner och arbetsvillkor. Kommunen hävdar att EU-regler tvingar dem, vilket knappast är ägnat att minsta farhågorna om sämre villkor för arbetarna. Det är ju lite av poängen med EU-regler.
Finland är ett av våra närmsta grannländer, för ett par hundra år sedan var det en del av Sverige och längst uppe i norra delen av vårt land talar många en form av finska. Vid en händelse som den vilda strejken i Helsingfors känns dock Finland mycket avlägset.
För föreställ er nära 10 000 svenska offentliganställda gå ut i vild strejk mot bolagiseringar och utförsäljningar. Stora strejker för bättre avtal, som tågstrejken i somras, är naturligtvis bra och viktiga. Men när hände det sist att svenskar lade ner arbetet i protest mot privatiseringar?
Det är inte som att det har saknats tillfällen det senaste decenniet. Alla stora statliga företag som sålts ut, alla skolor och vårdinrättningar. Det faktum att sekten Scientologerna driver flera förskolor i Stockholm och att antroposoferna, väldokumenterade motståndare mot vaccin, tillåts bedriva barnsjukvård. Skolor i fattiga områden som tvingats lägga ner för att skolvalet gjort att medelklassen flyttat sina barn till mer attraktiva skolor.
När detta skrivs är fortfarande ingen regering på plats, även om Stefan Löfven fått uppdraget att bilda den. Och hur det än går kommer den regering han kan bilda att vara ovanligt svag och känslig för politisk turbulens.
Kanske är det just i detta läge som det verkligen skulle vara på sin plats med kraftfulla protester mot vad än den nya regeringen kan tänkas komma att hitta på – eller vägrar avskaffa från de senaste åtta årens härjningar.
Att vägra sätta stopp för vinster i välfärden och utförsäkringarna av sjuka, eller att låta bli att skrota Fas 3, borde mötas med samma beslutsamma ilska som planerna på bolagiseringar och konkurrensutsättning i Finlands huvudstad.
Strejka vilt – men organiserat. Visa att vi är redo att sätta hårt mot hårt om de inte sköter sig.
