Om jag har en kritik mot många av bröderna Dardennes tidigare filmer är det att de snarast lämnar mig med en förstärkt känsla av hopplöshet. Det stora undantaget är deras förra film, Pojken med cykeln (2011). Den blev i stället till en vacker saga, där hårfrisörskan Samanthas godhet lyste ikapp med den sol som plötsligt dränkte de tidigare så regngrå vallonska industristäder som utgör brödernas hemmaplan.
Också i Två dagar, en natt lyser solen från en klarblå himmel och vi har på nytt en etablerad filmstjärna i huvudrollen (i Pojken med cykeln Cécile de France, nu Marion Cotillard, som vi bland annat sett som Talia al Ghul i The Dark Knight Rises). Men det som skiljer den nya filmen från den föregående är att den förmår kombinera realism med hopp. Aldrig förut har jag känt mig uppfylld av en sådan känsla av kamplust efter en Dardenne-film. Och detta trots att Två dagar, en natt kan sägas utmynna i en katalog över de sätt på vilka den nyliberala arbetsmarknaden omintetgör klasskamp och solidaritet.
Grundberättelsen är enkel men genial. Sandra (Cotillard) hotas med uppsägning från sitt jobb på en fabrik som tillverkar solceller. Hennes enda chans att få behålla jobbet är om hennes 16 kollegor på golvet röstar för att i stället avstå sin årsbonus. Sandra har nu en helg – titelns två dagar och en natt – på sig att övertyga dem. Till saken hör att hon just är på väg tillbaka till jobbet efter en sjukskrivning för depression, men med stöd av maken och en arbetskamrat ger hon sig ändå ut för att personligen försöka övertala kollegorna en efter en. Trots den repetitiva strukturen blir filmen aldrig schematisk. I stället växer det ur dessa många möten fram en rik mosaik av individuella livssituationer som sammantaget skildrar arbetarklassens läge.
Ordet ”bonus” får oss lätt att tänka på finansvärldens stratosfär och dess patologiska girighetskultur. Visst borde väl arbetskamraterna kunna avstå en bonus för att tvåbarnsmamman Sandra, som behöver sitt jobb både ekonomiskt och för sin hälsas skull, ska få vara kvar? Men här handlar det förstås inte om någon fantasisumma utan om knappt 10 000 kronor som många räknat med för att klara av egna hårt pressade ekonomier. Någon har en arbetslös partner, någon har bara tillfällig anställning och försörjer sina småsyskon, en annan måste betala levnadsomkostnaderna för barn som studerar. Sandras hembesök leder inte oväntat till både samvetskval och familjebråk.
Det är dessutom inte bara förlusten av en bonus som hotar arbetarna. Cheferna har nämligen gjort klart att de helst vill se Sandra sparkad, även om de gärna överlåter det direkta ansvaret för beslutet på kollegorna. Dels tvivlar de på hennes arbetsförmåga efter sjukdomen, men framför allt har de upptäckt att det går alldeles utmärkt, och blir billigare, att göra jobbet med 16 anställda som jobbar regelbunden övertid. För den som har en osäker anställning kommer det alltså att handla om att välja mellan det egna jobbet och Sandras.
Att arbetarna får vara med och rösta om ett beslut som detta kan på ytan tyckas demokratiskt, men det är förstås inte mer demokratiskt än en omröstning över lägerelden i Robinson. Utifrån en situation av konstgjord knapphet får de välja hur eländet ska fördelas. Skillnaden är förstås att man kan åka hem från Robinson. Taktiken att centralt besluta om nedskärningar och sedan decentralisera beslut om hur dessa ska bäras är genomgående för nyliberalismen, både inom politiken och på arbetsplatsen. Det är en praktisk taktik som både splittrar och skuldbelägger, samtidigt som den avleder energi från den övergripande fördelningsfrågan – ingen i filmen framför idén att de skulle kunna kräva både den bonus de arbetat in och att Sandra får vara kvar. Två dagar, en natt blir på så sätt också en bild av ett allmäntillstånd.
Men hoppet då? Det handlar här om ”viljans optimism” gentemot ”intellektets pessimism”, för att citera Antonio Gramsci. Objektivt är omständigheterna ganska hopplösa, men viljan lever. Ögonblicken av trots och samhörighet som ändå uppstår på vägen laddar Sandra och en handfull av hennes arbetskamrater med både insikter och ökad självkänsla. Slutet är djävulskt, precis som samhällssystemet. Men ändå, i genren ”goda dåliga slut” kan filmen konkurrera med moderna klassiker som Äta, sova, dö och Riff Raff.
