Med Line Of Duty, vars andra säsong sänds på Svt i höst, ville han skapa en serie som var mer realistisk än det typiska brittiska polisdramat (tänk Morden i Midsomer), vilket han betecknar som en form av ”trygghetsdrama” (The Guardian 26/6 2012). Line of Duty är främst en serie om poliskorruption och om de poliser som är satta att utreda sina egna. Redan i den första säsongens första avsnitt ställdes den stora frågan explicit: är det systemet eller det enskilda rötägget det handlar om?
Poliserna Steve Arnott (spelad av Martin Compston, som debuterade i Ken Loachs Sweet Sixteen) och Kate Fleming (spelad av Vicky McClure – Lol i This Is England) är kollegor på en anti-korruptionsavdelning i en icke-namngiven brittisk storstad (första serien spelades in i Birmingham, andra i Belfast). Föremålet för deras första utredning tillsammans är kriminalpolisen Tony Gates (Lenny James) som nyligen fått titeln ”Årets polis”. Frågan är om Gates fantastiska statistik över uppklarade brott mest beror på hans vana att välja vilka brott som ska utredas efter hur lätta de är att utreda, samt efter hur många olika brottsrubriceringar en gripen kan åtalas under (varje enskild rubricering räknas som ett uppklarat brott).
Fleming förklarar för Arnott, som är ny på avdelningen, varför det är viktigt att sätta fast Gates: hans team får högst budget varje år, eftersom de har bäst statistik, samtidigt som de konsekvent tar sig an de lättaste fallen. Arnott är inte imponerad. Alla gör ju likadant. ”Det är systemet”, konstaterar han. Varpå Fleming, som infiltrerat Gates team, svarar att hon aldrig skulle tagit en sådan risk om hon inte var övertygad om att han var ett ”särfall”. Men Fleming har förstås fel. Siffertrixandet är sanktionerat av högsta befäl.
Fusket är ett naturligt resultat av den moderna styrningsmetod som kallas New Public Management (NPM) och som vi känner igen från offentlig verksamhet också här hemma. Det påstådda målet med NPM är att effektivisera den offentliga verksamheten genom att efterapa marknaden. Allt och alla – individer, avdelningar och regioner – ska ständigt konkurrera med varandra, rangordnas och delas in i vinnare och förlorare. För att kunna göra detta måste varje detalj räknas, mätas och registreras och arbetets resultat kokas ned till enkla siffror. Följden blir byråkratisering (i Line Of Duty tas inte sällan beslut efter hur mycket pappersarbete de genererar) och en rivalitet som försvårar samarbete och övergripande planering. Samt att fokus alltså läggs på de områden som lättast genererar bra siffror.
Med marknadsfilosofin kommer dessutom den ökande betydelsen av pr-kampanjer. Ena veckan handlar det om att minska knivbrotten, nästa vecka om att minska inbrotten i ett givet område. Vilka utryckningar och utredningar som görs avgörs därefter.
Det är dock inte huvudsakligen NPM som försvårar Arnotts och Flemings arbete. I stället är det den berömda kårandan, det nät av lojaliteter och beroendeförhållanden de själva utgör en del av. Hur utreder man till exempel en högt uppsatt kollega som samtidigt har makten över utredarens karriär? Pressen att tysta ned är ständigt närvarande (och när det gäller mörkläggning kommer den moderna anti-terrorlagstiftningen väl till pass).
Men det är inte bara bilden av polismakten som går i mörka toner. Utanför polishuset ser vi en värld där stora delar av befolkningen marginaliserats och hela bostadsområden övergivits av samhället. Man kan kritisera serien för att visa upp en alltför ensidig bild av den fattigaste arbetarklassen, som med något enstaka undantag framställs som en brutal, cynisk och anonym massa av uppenbarligen antingen sysslolösa eller kriminella vuxna och barn. Här förlorar serien på att den aldrig byter perspektiv och låter oss se världen från andra ögon än polisernas, som exempelvis The Wire gjorde så skickligt.
Samtidigt poängteras dock välfärdssamhällets kapitulation som en viktig del av förklaringen till det sociala och moraliska förfallet. Som när en ung man med Downs syndrom lämnas ensam i sin lägenhet med matlådor för veckan och blir ett lätt byte för det lokala knarkhandlande ungdomsgänget i behov av ett högkvarter. Eller när de sociala myndigheterna inte betalar för vårdhemsplats åt en polis gamla mamma som förlamats av en stroke. Säkert finns det då någon annan som är villig att betala, i utbyte mot en tjänst eller två.
