Michel de Montaigne, den franske essäisten, ansåg att barn ”varken har någon själslig aktivitet eller igenkännbar kroppslig form som [kan] göra dem värda att älska”. Själv hade han förlorat ”två eller tre” stycken. Det var inte utan saknad han tänkte på dem, men inte heller, säger han, med någon större sorg. I ett 1600-tal med […]
Michel de Montaigne, den franske essäisten, ansåg att barn ”varken har någon själslig aktivitet eller igenkännbar kroppslig form som [kan] göra dem värda att älska”. Själv hade han förlorat ”två eller tre” stycken. Det var inte utan saknad han tänkte på dem, men inte heller, säger han, med någon större sorg. I ett 1600-tal med skyhög spädbarnsdödlighet kunde man som förälder inte tillåta sig att utveckla alltför starka band till sin avkomma.
Jag hittar citaten av Montaigne i historikern Philippe Ariès monografi Barndomens historia från 1960. Redan titeln väcker uppmärksamhet. Barndomen, hur kan den ha en historia för sig? Är inte det bara vårt namn på livets början? Kanske det. Men sättet vi förstår denna början på – de föreställningar vi fyller den med – är i allra högsta grad något historiskt.
Ariès tes är att barndom i modern bemärkelse är ett hyfsat nytt påfund. I det Europa han utgår från fanns det under medeltiden över huvud taget inget barndomsbegrepp. Barnet trädde in i vuxenvärlden så fort det var tillräckligt gammalt för att klara sig utan moderns omedelbara hjälp, alltså runt sju års ålder. Man såg det som en lustig, mindre begåvad variant av den vuxne; något som visserligen kunde ge förströelse men som man knappast fäste sig vid. Man räknade ändå inte med att det skulle överleva.
Följaktligen fanns det under dessa århundraden inget i barnets tillvaro som tydde på att det tillhörde en särskild social kategori. Det kläddes likadant som de vuxna, arbetade med dem och deltog vid fester och andra sociala tillställningar. Synen på det renhjärtade, kristna barnet vars oskuld till varje pris skulle bevaras var ännu långt borta.
Mot slutet av 1500-talet började ett modernare barn ta form. Detta skedde i och med introducerandet av en separat barnsfär, vars främsta uttryck var skolan. Barnet sattes så att säga i karantän för att ledas bort från sin egen vettlöshet och fostras till en rättskaffens medborgare. Ariès är mycket kritisk till dessa tidiga skolor, inte minst till deras pennalistiska drag. I uppfostringssyfte tycks man ha kunnat ta till nästan vilka disciplinära åtgärder som helst.
Denna plötsliga omsorg om barnet gick hand i hand med att också familjen fick en ny funktion. Från att ha varit en rent praktisk omständighet blev den från 1700-talet ett moraliskt projekt. Tidigare, mer öppna umgängsformer i stora grupper började ses som suspekta: familjen var nu den främsta källan till intimitet och barnen dess naturliga mittpunkt.
Och är det inte här vi fortfarande befinner oss? I vad som åtminstone på ytan tycks vara barnens samhälle; är det inte påkostade lekland och barnmenyer så är det barnvagnsdebatter, föräldratidningar och mammabloggar. Frågan är så klart var barnet befinner sig i allt detta. Jag har en känsla av att det inte är där man tror.
Veckans tips: Det måste vara så jävligt att vara filmskapare med konstnärliga ambitioner i detta land. Samtliga anslag går till Colin Nutley medan alla klagar på att det inte görs någon bra svensk film. Nu debuterar i alla fall Viktor Johansson, mer bekant som författare, som regissör med långfilmen Under Gottsunda. Filmen distribueras som en dvd som följer med nya numret av tidskriften FLM. Vad ska man säga? Allt med detta upplägg är fantastiskt.