I Gianfranco Rosis film Sacro GRA möter vi det Rom som var så omsorgsfullt bortretuscherat från Paolo Sorrentinos Oscarbelönade turistbroschyr Den stora skönheten. Titeln syftar inte på ”den heliga graal”, utan på Grande Anulare Raccordo, den 68,2 kilometer långa, 6-filiga ringled som omfamnar Italiens huvudstad. I två år har Rosi (ej släkt med den store Francesco Rosi) och hans team filmat några av de människor som bor och arbetar längs motorvägen. Av naturliga skäl är det inte främst de välsituerade som lever sina liv i trafiklarmet och avgaserna. Bilden av den segregerade storstadens miljöklassism (snarare än miljörasism i det här fallet) förminskas inte heller av de bullrande flygplanen som stryker sina kroppar mot höghustaken likt gigantiska fåglar.
Gianfranco Rosi låter kameran följa personerna tyst och diskret, utan speakerröst eller förklaringar. De många människor som passerar revy på duken utan att ges tid att utvecklas till fullständiga personligheter i våra ögon ger ett kalejdoskopiskt eller fragmentariskt intryck, utan att därför upphöra att fascinera. Två åldrande transkvinnor äter frukost i en bil en tidig morgon medan de samtalar om hur den ena blivit oskyldigt beskylld för att ha blottat sig. De tycks bo i en gammal husbil parkerad bakom dem vid vägkanten. Ett latinamerikanskt par i en spartansk lägenhet förbereder någon sorts uppträde. Han mixar musik, hon syr på en färggrann väst. Två gogodansare byter om i ett förråd/kök innan de går ut för att dansa på disken i en bar så liten att den ser ut att rymma högst tio gäster. En yngre prostituerad transkvinna diskuterar priset med en potentiell torsk en sen kväll framför ett gatukök (50 euro, plus 5 för taxin). En gammal man med långt vitt skägg diskuterar Lawrence Durrell och doften av den rödlök han skalar med sin vuxna dotter som ständigt sitter framför en datorskärm. Tätt intill hennes skrivbord står deras gemensamma våningssäng. Medan motorvägskomplexet är enormt är rummen folk trängts in i oftast få eller små.
Två personer som ges lite större utrymme kan sägas bädda in det hela i ett symboliskt ramverk. Francesco är en forskare (eller foliehatt – jag blir aldrig riktigt säker på vilket) som spelar in ljud från den röda palmvivelns larver, vilka borrar sig djupt in i traktens palmer och äter ihjäl dem inifrån. Han vill utveckla ett sätt att driva bort skadedjuren med hjälp av ljud, genom att syntetisera och kombinera deras varningsskrik och lockrop. Men han konstaterar också uppgivet att vi människor inte kan stå emot insekternas kollektiva organisation. Larvernas gångar holkar ur trädet på samma vis som bilismens arkitektur underminerar samhörigheten i förortslandskapet.
Men av alla de människor som träder fram i Sacro GRA är det egentligen enbart ambulanssjukvårdaren Roberto som vi får lite mer än en ytlig bild av. Med rakad skalle och guldring i örat har han alltid ett varmt leende och ett tröstande ord över för de ofta både fysiskt och psykiskt trasiga existenser som han samlar upp och försöker lappa ihop på vägen till akuten. Själv lever han ett ensamt privatliv, där de enda kontakterna med omvärlden förefaller vara skypesamtal och de lika rörande kärleksfulla som ensidiga samtalen med den senildementa mamman. Ändå tycks Roberto, i motsats till Francesco, aldrig uppgiven. Hans empatiska energi står emot de alienerande förutsättningarna.
Bristen på djup i de övriga personporträtten förblir ändå filmens svaghet. Det känns stundtals lite väl kyligt och distanserat. Det gäller inte minst när Gianfranco Rosi valt att filma människor med hjälp av en stationär kamera som betraktar dem utifrån genom lägenhetsfönstren, som vore den en trafikövervakningskamera som för ett ögonblick svängts bort från Sacro GRA. Då får jag ibland känslan av att jag tittar på Big Brother snarare än en seriös dokumentärfilm som blev den första i sin genre att belönas med Guldlejonet vid Italiens stora filmfestival i Venedig. Men Gianfranco Rosis val av persongalleri, så mycket rikare än dokusåpornas parad av 20-åringar valda efter utseende och grad av förmodad desperat exhibitionism, håller intresset uppe även när det emellanåt blandas med ett mått av voyeuristisk skuldkänsla.
För er som i efterhand blir sugna på att se mer film på temat storstaden och dess ringled kan jag för övrigt rekommendera Christopher Petits och Iain Sinclairs radikalt annorlunda London Orbital från 2002.
