Det är ett år sedan båtolyckan utanför Lampedusa där över 350 migranter miste livet. Det finns mycket att säga: om vikten av att inte glömma, om varje individuell mänsklig smärta som olyckan gav upphov till. Men man kan också tycka – och det kommer snart någon att göra på en kultursida nära dig – att […]
Det är ett år sedan båtolyckan utanför Lampedusa där över 350 migranter miste livet. Det finns mycket att säga: om vikten av att inte glömma, om varje individuell mänsklig smärta som olyckan gav upphov till. Men man kan också tycka – och det kommer snart någon att göra på en kultursida nära dig – att upprördheten är överdriven. Inte för att det som hände inte var förfärligt, utan på grund av det drag av exklusivitet som alltid tillmäts symboliska skeenden.
När vi pratar om Lampedusa antar händelsen karaktären av något enskilt, unikt. Som om dessa människors öde vore en märklig slump i stället för en fullt logiskt följd av den europeiska gränspolitiken. Och som om det inte bara under 2014 dött ytterligare 3 072 migranter på resan över Medelhavet, enligt en ny rapport från International Organization for Migration (IOM). Är det inte själva mönstret som är problemet? Är det inte det vi bör angripa, allra helst genom en mänskligare migrationspolitik?
På sätt och vis är invändningen banal. För vad är alternativet, att inte prata om Lampedusa alls? Det är väl positivt att migration diskuteras i andra termer än som ett problem för ankomstlandet. Dessutom är ju symboler allt vi har, det som själva språket och i sin tur politiken består av: abstraktioner vars innebörd vi enats om någorlunda för att alls kunna föra ett samtal. Sanningen är nog att båda mekanismerna existerar parallellt. Genom att tala om Lampedusa mörkar vi kanske alla dess syskon, men vi bibehåller också ett mått av anständighet i det offentliga samtalet.
Å andra sidan kan man fråga sig vad denna anständighet tjänar till, och vad dess reella konsekvenser blir. Jag tänker på den norske författaren Stig Sæterbakken, som i essän Litteraturen och det etiska menar att det största fascistiska hotet i dag är vår övertygelse om att vi tagit definitivt avstånd från allt vad totalitära ideologier heter. Men när fascismen kommer, skriver Sæterbakken, kommer den inte med armbindlar och koncentrationsläger, utan med ”smäktande toner och hänförande ord… med fagra löften om frihet, frihet till att konsumera vad man vill”. Frågan, om någon nu fortfarande ställer sig den, är om vi då kan se igenom vår egen reflexmässiga självgodhet.
Kanske går detta också att applicera på diskussionen kring Lampedusa. Ju mer intensivt vi hävdar att det var en tragedi, desto mindre blir behovet av att förstå hur den alls kunde inträffa. Kvar blir bara själva avståndstagandet. En diskurs där både aktivister, EU-parlamentariker och gränskontrollmyndigheten Frontex ryms utan problem. För vem tycker inte att döden är hemsk?
Jag vet så klart inte vad som är klokt, strategiskt eller moraliskt riktigt att göra. Men jag tycker att ni åtminstone ska läsa rapporten från IOM. Den går att ladda ned på www.iom.int och är helt fruktansvärd.
Veckans tips: Danska Pia Tafdrup är en av Nordens bästa nu levande poeter. Senaste diktsamlingen heter Smagen af stål och kom ut på Gyldendal i förra veckan.