För lite drygt ett år sedan hittade 25-åriga polska Daria Bogdanska ett jobb som servitris på Indian Curry Hut i Möllevången, i centrala Malmö. Nyinflyttad till Sverige som hon var, för att gå en serietecknarutbildning på Kvarnby folkhögskola, var jobbet nödvändigt för att hon skulle kunna klara av sina mest grundläggande levnadsomkostnader. Jobbet som servitris, som hon skaffade sig genom ett tips, fick hon ganska omgående, men det skulle dröja en hel vecka innan hon fick reda på vilken lön hon skulle få för sina arbetade timmar. Varken anställningskontrakt eller arbetstider hade då diskuterats med chefen. Det visade sig snart att hennes arbete renderade henne en timpenning på blott femtio kronor, oavsett när på dygnet hon jobbade eller vilken veckodag det var. Pengarna betalades ut som kontanter, av ägarens släkting.
– Jag berättade om min lön för min svenska klasskamrat som då nämnde att det var ungefär hälften av vad man borde få i lön i Sverige. Jag blev givetvis förbannad, men hade inget val, jag behövde verkligen jobbet, säger hon till Arbetaren.
Det var när hon strax därpå jämförde sin dåliga ersättning med övriga anställdas som hon insåg att allt inte stod rätt till på arbetsplatsen; en svensk kollega började på tio kronor mer i timpenning än hon, medan exempelvis en rasifierad kvinna från Bangladesh fick fyrtiofem kronor i timmen. Det visade sig finnas ett systematiskt utnyttjande av arbetare på restaurangen. Samtidigt som lönerna var usla var ägaren ”snäll” mot de anställda, som bjöds på mat och även tilläts ta sig en öl efter jobbet. En del fick även sitt boende fixat av ägaren, något som gjorde att många, trots de usla svarta lönerna, kände en viss tacksamhet gentemot chefen, även om de flesta förstod de utnyttjades.
– Ägaren körde det gamla chefstricket, typ ”var tacksam, jag är en snäll chef, se vad mycket jag gör för dig”. Jag har jobbat på många ställen och sett fenomenet förr, säger Daria Bogdanska.
Hon vägrade dock acceptera den orättvisa situationen på arbetsplatsen och bestämde sig för att försöka göra något åt den.
– Malmö är litet och väldigt snart insåg jag att det var ett utbrett problem, att många människor från andra länder, speciellt utomeuropéer, utnyttjades som billig arbetskraft i restaurangbranschen. Det var i mina ögon oacceptabelt, säger hon.
Hon tog kontakt med syndikalistiska facket Malmö LS och började utreda saken på egen hand genom att samla bevis. I smyg fotade hon av liggarna och scheman. Även samtal med chefen spelades in, samtidigt som hon utbildade sig i fackliga frågor via SAC:s lokalavdelningar. Hon fick även en kollega att gå med i facket och så småningom hade hon samlat tillräckligt med bevis. Vid det laget hade hon dock redan fått sparken eftersom chefen menade att hon saknade personnummer. Strax därefter bestämde hon sig, tillsammans med facket, för att ställa arbetsköparen till svars och kallade ägaren till förhandling. Där tvingades han betala ut skillnaden mellan hennes lön och den lön som restaurangen var förpliktigad att betala enligt kollektivavtal.
– Vi behövde inte ens visa vår bevisning. Det var absurt, chefen dök upp med medarbetare i dreads och pratade sig varmt om syndikalisterna. Men han ville bara få bort problemet och hoppades att det snart skulle vara bortglömt, så han betalade, säger hon.
För sin kamp har hon nu blivit tilldelas SAC:s Civilkuragepris för 2014. I motiveringen går det att läsa ”Daria Bogdanska visade civilkurage. Hon lät sig inte skrämmas till tystnad i en bransch där många människor utnyttjas och hot och våld ofta tillhör vardagen”. Emil Boss, informationsorganisatör på SAC, tycker att priset är välförtjänt eftersom det viktigt att någon vågar slå larm om missförhållanden bland arbetare med migrantstatus inom restaurangbranschen.
– Men Daria Bogdanska har inte bara lyft frågan och slagit larm, utan även gjort något som är minst lika viktigt; hon organiserade sig för att uppnå en verklig förändring. Hennes agerande är både modigt och viktigt och kan inspirera andra utsatta arbetare att våga ta kampen för sina fackliga rättigheter, säger han.
Daria Bogdanska tycker dock själv att mer borde göras och hon skulle vilja fortsätta jobba fackligt för de som jobbar under liknande missförhållanden.
– Det är ofattbart att människor i Sverige måste finna sig i att bli värderade av denna typ av dubbla måttstockar på jobbet, säger hon.
