Sveriges nya rödgröna regering har sparkat igång med ett brak, och nya stolta proklamationer skickar dagligen kalla kårar längs med borgarnas ryggar. Vinsterna i välfärden ska om inte bort så i alla fall minskas, ja åtminstone tillsätts en utredning som tittar på saken i ett par år. Timbro talar om krig, Annie Lööf om alla de människor som nu får sin tillvaro förstörd av regeringen. Skatterna för dem som tjänar rejält mycket höjs – med några hundralappar. Pensionärerna får sänkt skatt – se där en konkret förbättring i alla fall. Anhängarna jublar. Men finns det någon egentlig anledning till det?
Till att börja med väntar sig naturligtvis ingen någon radikal förändring av en minoritetsregering bestående av socialdemokrater och miljöpartister, som hämtar stöd hos ett Vänsterparti med strax över 20 riksdagsmandat. Men även förutom de extremt låga förväntningarna låter de ytterst försiktiga förslagen som hörts den senaste veckan lite för bra för att vara helt trovärdiga.
Inför varje avsiktsyttring från trespannet Löven, Fridolin och Romson måste man ställa sig frågan: Finns en riksdagsmajoritet för detta? Om inte, så är det ju faktiskt mest snack.
Många av de förslag som regeringen säger sig vilja genomföra är sådana de inte rimligen kan tro att de får igenom i riksdagen. Då kan man stå och lova lite extra också.
Mycket av det som sagts från den nya regeringen låter mer som en förberedelse för ett kommande nyval. Varje förlorad votering är ytterligare ett steg mot regeringskris – men också ett tungt argument i valkampen som följer. ”Titta vad bra grejer vi ville göra, som de andra hindrade.”
Inte minst ett förslag som det om sänkta skatter för pensionärer. Sverigedemokraterna har drivit frågan i valrörelsen, röstar de ja är det en seger för regeringen – och landets hårt prövade pensionärer – röstar de nej framstår de som hycklare. Även andra förslag bör kunna användas mot SD i den mån de inte stöder dem.
En sak kommer regeringen att lyckas genomföra oavsett, och det är erkännandet av Palestina. Det är nämligen inte en fråga för riksdagen att ta ställning till – även om en moderat redan KU-anmält att saken inte föredrogs utrikesnämnden.
Det är sympatiskt att Sverige nu bryter med Göran Perssons Israelvänliga linje och, efter bland andra Island, Brasilien och Vatikanstaten, sällar sig till de över hälften av världens länder som erkänner Palestina. Däremot kan det tyckas lite udda att detta skulle med redan i regeringsförklaringen. Troligen var det ett medvetet drag för att utrikesminister Margot Wallström, efter de väntade protesterna från USA, skulle kunna konstatera i pressen att USA minsann inte dikterar Sveriges utrikespolitik. En signal så god som någon till vår alltmer oroliga granne Ryssland att Carl Bildt är borta och att Margot Wallström som nu leder UD har tänkt göra det ett lite annat vis. Samtidigt har försvarsdepartementet plockat en statssekreterare direkt från flygvapnets topp – den första general i aktiv tjänst som får ett sådant uppdrag i Sverige. Också det svårt att inte se som en signal av något slag.
Den nya regeringen ska förhålla sig till en riksdag där de inte kan påräkna majoritet, och där hela 49 ledamöter kommer från Sverigedemokraterna. Det är otroligt om de klarar sig helskinnade igenom hela mandatperioden. Återstår att se hur många brutna löften och halvmesyrer de lämnar efter sig när de går.
