Så länge tiggandet kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Men var tar solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till dem som tigger på gatan?
Tiggeriet är ju lika, det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.
Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Bland resandefolket var det inte ovanligt att barnen dog på grund av för lite mat och av undernäring. Mammorna lät sina barn äta först, vilket gjorde att mammans kropp inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme.
Jag har flera nära släktingar som berättar för mig i dag om hur de svalt vid 1900- talets början och om konsekvenserna av det. Hur folk tiggde få sig ett mål mat. Att det sedan görs försök med att skriva om historien och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.
Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte berättar sanningen som den såg ut?
Jag var hemma hos mamma för några dagar sedan. Hon har nyss fyllt 84 år. Hon berättade för mig: ”Jag satt ute i solen med en väninna”, hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sade: ”Tänk än då att he fienns så mytche fattu folk”. En 90-årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sade ”Förr had vi tattara”, och fortsatte med säga att dessa brukade knacka dörr vid middagstid, för då visste de att det fanns mat. ”Tattarna” skickade fram barnen, fortsatte han, ”för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga”.
Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden kommer sig av att det fortfarande berättas om ”tattarna” i negativa former. När hon sedan berättar det för mig är hon lite blank i ögonen, säger: ”Det är som det är med det”, och frågar sen vad hon kan göra för att hjälpa tiggarna i stan.
Fattigdomen som var under hennes uppväxt och den som är i dag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, det är bara skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i helvetet, men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu.
I dag ser vi en rörelse som har börjat underifrån, människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. Parallellt med denna folkliga rörelse ökar SD, vädrar morgonluft och frodas som ytterligare ett misstroendemanifest mot makten.
Allt i de växande klassklyftornas spår.
Vad blir då dagens fattigdom för dessa parallella system? Den ena vill hjälpa till där samhället misslyckas och den andre vill upprepa historien genom att åtgärda ”problemet”. Kanske måste vi se sanningen i vitögat, tiggeri finns överallt, från den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor.
