På torsdag är det Världshungerdagen och i år fyller FN:s frivilliga riktlinjer om rätten till mat tio år. Med anledning av detta släpps civilsamhällets årliga granskning av rätten till mat – Right to Food and Nutrition Watch – som fokuserar på riktlinjernas framgångar, farhågor och kamper. I detta jubileum finns det en del att fira men framför allt många anledningar till att agera.
Den största framgången för riktlinjerna har varit att diskussioner kring hunger numera sker ur ett mer holistiskt perspektiv vilket har lyft den Internationella konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Hunger är mer än avsaknaden av mat, det är en fråga om makt. Flera länder runt om i världen har utifrån riktlinje 3 utvecklat nationella strategier för att bekämpa hunger. Detta kan man främst se i Latinamerika och en bakomliggande orsak är att ett väl organiserat civilsamhälle har bidragit till den utvecklingen. Europa, däremot, ligger efter och inget land har ännu tagit det steget. Det finns en tendens att se på hunger som ett problem för utvecklingsländer. Den årliga granskningen visar dock tydligt att hunger är ett globalt problem som främst orsakas av det matsystem vi har i världen idag. Ett matsystem som gynnar stora agro-industriella företag och missgynnar lokala matsystem.
Den före detta specialrapportören om Rätten till mat inom FN, Olivier De Schutter, förklarar i en intervju i granskningen, “[d]et finns stora aktörer som har möjlighet att blockera förändringar som ett resultat av den dominerande position de har förvärvat sig i mat- och politiska system. Det är därför en demokratisering av matsystemet är den verkliga nyckeln till att nå ett mer hållbart och ansvarsfullt matsystem.”
De Shutter identifierar tre allvarliga konsekvenser av detta system. En global matkris, vilket prishöjningarna på mat 2008–2010 visade, allvarliga klimatförändringar och ett ökat tryck på naturresurser.
Stora multinationella livsmedelsföretag har fått ökad makt över vad som i slutändan hamnar på våra tallrikar. Detta har lett till ökad konsumtion av ohälsosamma produkter med övervikt och undernäring i både utvecklingsländer som i industrialiserade länder.
Stora jordbruksindustrier och finansiella investerare kontrollerar allt mer av jordens naturresurser och underminerar rätten till mat och matsuveränitet för lokala samhällen och småskaliga jordbrukare. Årligen kommer regeringar, med påtryckningar från ekonomisk elit och företag, med nya instrument och mekanismer som underlättar exploatering av naturresurser och människor.
Sverige är inget undantag i denna exploatering vilket NOrdbruks artikel i granskningen visar.
Skyddet för egen jordbruksproduktion som försvann 1992 och anslutning till EU:s jordbrukspolitik med ekonomiskt stöd till matproduktionen har gynnat det storskaliga jordbruket. Liberalisering av ekonomiska lagar och WTO-systemet med frihandel inom jordbruksnäringen har lett till lägre ersättning för mjölk- och köttvaror vilket lett till lägre lönsamhet för jordbruk och rennäring. Spannmåls- och grönsaksodlare, fiskare och bär/frukt-odlare drabbas på samma sätt. Småbrukare och renskötare har succesivt tvingats öka sina djurbesättningar för att kunna överleva. Dessutom har anslutning till EU medfört införande av lagar, regler och avgifter som missgynnar småskalig produktion. Då till exempel mejerier och slakterier lagts ned på grund av dålig lönsamhet och kostsamt regelverk har ytterligare kostnader lagts på den som producerar småskaligt.
Sedan 1990-talet har Sverige gått från att vara i stort sett självförsörjande av mat och foder till att importera 75 procent. Förutom att detta lett till att familjegårdar och småbrukare inte längre kan försörja sig på produktion av livsmedel leder det till att Sverige tar stora markarealer i anspråk i bland annat utvecklingsländer.
Våra allmänna pensionsfonder, AP-fonderna, är dessutom en utav de finansiella investerare som aktivt investerar i jordbruk och gruvnäring i andra länder.
Bristen på ansvarsutkrävande är en utav de största svårigheterna med riktlinjerna. Riktlinjerna har stark legitimitet då de då de antogs i koncensus av FN:s livsmedels- och jordburkarorganisation (FAO) som är ett mellanstatligt organ. Stater kan inte ignorera en text de själva varit med och utvecklat. Trots sin starka legitimitet finns inte säkra uppföljningsmekanismer som ser till att åtaganden efterlevs. Ett steg i rätt riktning är dock tilläggsprotokollet till ESK-rättigheterna som trädde i kraft under 2013. Tilläggsprotokollet ger individer och grupper individuell klagorätt om deras rättigheter till lämpliga bostäder, mat, vatten, sanitet, hälsa, jobb, social säkerhet och utbildning har kränkts.
I Belgien lade det Gröna partiet, i mars i år, fram ett lagförslag om rätten till mat. Som första land i Europa skulle Belgien utveckla en nationell matstrategi för att bland annat stödja hållbara matsystem, motverka matsvinn, öka näringsinnehållet och konsumenternas rätt till livsmedelsinformation om innehåll och ursprung samt säkerställa att belgiska aktörer inte har negativ påverkan på rätten till mat i utvecklingsländer. Lagförslaget gick inte igenom men det var ett första försök som visar att behovet av nationella strategier är lika viktigt i nord som i syd.
Det är dags att Sverige utarbetar en nationell strategi för rätten till mat som baseras på de mänskliga rättigheterna. Strategin bör tas fram i samråd med civila samhället, verka för att gynna lokala matsystem, stötta ekologiska livsmedelsproducenter och säkerställa att svenska investeringar inte bidrar till landgrabbing i utvecklingsländer. Förutom denna nationella strategi bör även Sverige skriva under tilläggsprotokollet som är ett effektivt verktyg för att bekämpa hunger och fattigdom i världen.
