När jag skriver detta har eftervalsdebatten klingat av något. Och med eftervalsdebatten menar jag förstås alla diskussioner som ägnades åt att förklara varför 13 procent valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Många förklaringar blev det. De var arbetslösa, arbetarklass, proteströstade, bodde på den bortglömda landsbygden. SD:s framgångar förklarades med att protesterna var för högljudda, med […]
När jag skriver detta har eftervalsdebatten klingat av något. Och med eftervalsdebatten menar jag förstås alla diskussioner som ägnades åt att förklara varför 13 procent valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Många förklaringar blev det. De var arbetslösa, arbetarklass, proteströstade, bodde på den bortglömda landsbygden. SD:s framgångar förklarades med att protesterna var för högljudda, med att SD släpptes fram för litet, eller tvärtom, för mycket. För att ”vi” tog debatten eller för att vi inte gjorde det. I olika tidningar gavs väljare ”röst” att berätta om varför de lade sin röst på SD.
Jodå, jag förstår behovet av att diskutera detta. Men samtidigt minns jag inte när ett socialt fenomen ansågs vara i behov av att förklaras så mycket. Sannerligen gäller inte detta någon av SD:s profilfrågor, som tiggeriet eller brottsligheten. Dessa företeelser omgärdas knappast av samma krav på nyanserade förklaringar eller goda vilja att ”förstås”. Jag kan inte påstå att jag sett samma massiva intresse för att ge tiggarna en röst: ”Därför tigger vi!”. När det gäller mitt eget område – jag är kriminolog – har brottslighet sedan länge slutat vara något som förklaras i någon djupare mening. Inte ens när det gäller förra årets största nyhetshändelse, Husbykravallerna, dominerades bemötandet av att detta borde förklaras eller förstås.
Brottsliga handlingar kan, precis som andra sociala fenomen, förklaras på många sätt. Samtidigt har den politiska viljan att prata om brottslighetens orsaker tonats ner. Försök att prata om orsaker till brott tolkas ofta som ett moraliskt ställningstagande, där förklaringar till brott likställs med att ursäkta brott.
Till och med inom kriminologin, det akademiska ämne som sysslar med brottslighet, finns en tydlig trend som förkastar behovet av förklaringar. I stället har man vänt sig till den ekonomiska vetenskapen för svar. Allt mänskligt handlande kan förklaras i ekonomiska termer är den enkla tanken, vi gör kalkyler över kostnader och vinster – några specifika eller komplexa förklaringar för brottsligt beteende behövs inte. Bakgrundsfaktorer, uppväxtförhållanden, det mesta blir meningslöst. Detta är politiskt populära förklaringar eftersom de brottsförebyggande åtgärder som därigenom blir logiska handlar om kontroll – om att öka kostnaden för att begå brott – snarare än samhällsomvandlande åtgärder. Det är mer politiskt attraktivt att kontrollera bort brott än att utjämna sociala orättvisor.
När jag skriver detta är det nobelveckan. Snart ska ekonomipriset delas ut. Själv tänker jag på Gary Becker, mannen som fick priset 1992. Han som argumenterade för att brottslighet inte behövde förklaras, annat än i just ekonomiska termer.