Syrenen är borta, liksom klematisen och salvian. Uteplatserna är uniforma med identiska plank och stenplattor i räta rader. För tre år sedan, innan den stora renoveringen påbörjades, flyttade jag från Kvarngärdet där jag bott i nära ett decennium. När jag nu återvänder känner jag knappt igen området.
Zerny Andersson är ute för att slänga soporna. Hon flyttade till Kvarngärdet 1962 när det var alldeles nybyggt. Nu är hon änka med en låg pension trots att hon städat åt sin hyresvärd Uppsalahem i 25 år.
Efter renoveringen har hon fått en avbetalningstrappa som gör att hyran ökar successivt under fem år. I dagsläget betalar hon 6 700 kronor per månad för sin tvåa, men redan nästan år blir det påslag med 400–500.
– Jag trivs här, men det blir värre och värre. De här höga hyrorna är förfärliga. Än så länge går det, men jag får försaka annat för att kunna betala hyran. Jag tyckte om att gå och köpa mig lite kläder ibland innan, säger hon.
Hyreshöjningarna i de renoverade låghusen har inneburit en stor utflyttning. Av dem som stannat kvar har många tvingats gå till socialkontoret.
En ny utredning som Uppsala kommun genomfört visar svart på vitt det som många befarade och varnade för: andelen som blivit tvungna att söka socialbidrag efter renoveringarna här på Kvarngärdet och i den närbelägna stadsdelen Gränby har ökat markant.
För kommunen har det medfört att kostnaden för ekonomiskt bistånd i områdena ökade med närmare 2,5 miljoner kronor bara under första halvåret 2014. Hyreshöjningarna ses som en orsak till att Uppsala kommun nu måste göra besparingar på bland annat skol- och arbetsmarknadsområdet i budgeten för 2015.
De stora hyreshöjningarna efter renoveringarna på Kvarngärdet har gjorts av både det allmännyttiga bostadsbolaget Uppsalahem och det privata Stena fastigheter. De största hyrespåslagen har landat på 60 procent.
I Gränby är det Rikshem som äger det bostadsbestånd som nu är under renovering och där har hyrorna höjts med uppemot 34 procent. Med tillägg för varm- och kallvatten och årliga höjningar på 2 procent blir det mycket kännbart även för dem som fått de lägsta höjningarna.
Åse Richard på Hyresgästföreningen Aros-Gävle är en av dem som engagerat sig på flera plan emot hyreshöjningarna, inte minst lokalt i Gränby där hon själv bor.
– Det är väldigt förvånande att inte fler kommunpolitiker har engagerat sig i den här frågan. Vi har hela tiden påpekat att renoveringarna och hyreshöjningarna skulle medföra ökade kostnader för kommunen, men de har inte lyssnat, säger hon.
Antropologen Ulrika Trovalla har under flera år följt de boende i Gränby där Rikshem, till hälften ägt av AMF som förvaltar stora delar av våra pensionspengar, är inne på etapp tre av fyra av omvandlingen av området.
Hon har gjort både kortare och längre intervjuer med hundratals hyresgäster om hur renoveringarna påverkat dem existentiellt.
– Det här är en verklig oro människor känner, den är på riktigt. Nästan alla man pratar med är bekymrade över hur de ska få ekonomin att gå ihop, säger hon.
– En kvinna som inte längre hade råd att bo kvar sade till mig: ”Nu är det mina egna pensionspengar som vräker mig”.
Många av dem som Ulrika Trovalla har pratat med tycker att det är ofattbart att detta sker i Sverige år 2014, att människor trots att de har inkomster inte har råd att bo kvar i sina hem.
– De frågar sig hur det ens kan vara möjligt att hyresvärdar kan få höja hyran hur mycket som helst, säger hon.
Rikshem står även i begrepp att renovera delar av bostadsbeståndet på Kvarngärdet sedan Uppsalahem för ett par år sedan sålde ut vissa av sina fastigheter.
I decennier har lägenheter och fasader fått förfalla och 2005 stoppade Uppsalahem det hyresgäststyrda underhållet. I de slitna husen väntar många ännu oroligt på hur framtiden ska bli.
Ingrid Sundeqvist har arbetat med barn och ungdomar inom socialtjänsten hela sitt yrkesverksamma liv men är i dag förtidspensionerad.
– Stämningen här är uppgiven, det är massor av människor som fått psykosociala besvär i den här processen, säger hon.
Sedan slutet av 1990-talet har Ingrid Sundeqvist bott i området och de senaste nio åren har hon väntat på den renovering som ska påbörjas inom två år – en renovering som kommer att medföra en hyreshöjning på 52 procent.
– Jag vet inte hur jag ska klara det, det är otryggt. Det är säkert två år sedan jag putsade fönstren för att jag hela tiden tänker att jag måste flytta.
Hon och grannen Anne-Li Grip är ute och rastar sina hundar. De hjälper varandra så gott det går och kämpar sida vid sida mot förvaltare som vägrar att dyka upp på bostadsmöten och en hyresvärd som numera skickar fakturor på 950 kronor om ett stopp i ett avlopp ska åtgärdas.
Anne-Li Grip har arbetat som behandlingsassistent men är i dag sjukskriven för diskbråck. Hon och hennes familj kommer efter renoveringen att få betala 11 000 för sin fyra.
– Än så länge går det. För min man har ett jobb även om det är via bemanningsföretag. Men om han skulle bli sjukskriven eller mista jobbet, så vet jag inte hur det går. Ingen är garanterad sitt arbete som det ser ut i dag, säger hon.
En tvårumslägenhet inom något av bostadsbolagen kostar efter renoveringarna runt 7 500 kronor. För att få en lägenhet inom Rikshem förväntas du ha en tre gånger så stor disponibel månadsinkomst som hyresbeloppet. Det innebär att man för en tvåa måste uppvisa en årsinkomst på närmare 400 000 kronor.
– Politikerna gör sitt bästa för att låtsas som om det här inte är en politisk fråga. Men det är det i allra högsta grad. Man kan inte tillåta hyresvärdar att bete sig hur som helst när det handlar om människors liv och boenden, säger Anne-Li Grip.
Cecilia Forss är kommunalråd för Moderaterna i Uppsala och den som ansvarat för bostadspolitiska frågor inom den borgerliga alliansen, vilken suttit vid makten de senaste två mandatperioderna. Hon är en av dem som anser att de kraftiga hyreshöjningarna inte är att betrakta som en politisk fråga.
– Det är inte vi politiker som sätter hyrorna utan det gör hyresvärdarna i samråd med hyresgästerna via Hyresgästföreningen, säger hon.
Men kommunen äger Uppsalahem som är en av de hyresvärdar som gjort stora hyrespåslag, hade ni inte kunnat påverka det?
– Jo, det är ju sant att vi hade kunnat gå in med ägardirektiv och sagt att de inte fick utföra renoveringarna eller att det måste ske på ett annat vis. Men en sådan styrning har vi aldrig haft utan vi utser en styrelse och det är de som får bära ansvaret för det som gjorts.
Det gravt eftersatta underhållet, vilket nu krävt så stora renoveringar, menar Cecilia Forss beror på att det inte avsatts några pengar till renoveringar via hyrorna.
– Generellt sett så har Hyresgästföreningen velat hålla nere hyrorna så det inte funnits pengar att underhålla husen. Så här anser jag att alla parter får ta en del av ansvaret, säger hon.
I dag tvingas folk söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina hem, är det ett gott betyg till er politiska allians?
– Ja, gott betyg… jag vet inget exempel på där man klarat det bättre. Det finns ett regelverk för hyressättning och problemen med det eftersatta underhållet av miljonprogrammen är något som återfinns i hela Sverige.
Jan-Erik Höjvall är vd för Rikshem. Han säger att bolaget inte kan renovera sitt bostadsbestånd om inte hyrorna kan höjas i den storleksordning som gjorts.
– Vi har ett avkastningskrav från våra ägare på det pensionskapital vi har. Om vi inte uppfyller det kan vi inte köpa och renovera den här typen av fastigheter. Och vem ska då göra det?
Hans förslag till åtgärder är att samhället solidariskt ska bära kostnaderna för upprustning av miljonprogrammen genom höjda bostadsbidrag för de mest utsatta och sänkt moms till 12 procent på bostadsbyggande.
– Du kan gärna skjuta på oss, men det här är ett större problem och det handlar om att det byggs för lite nya bostäder, säger han.
För att få en tvårumslägenhet hos er måste man ha en månadsinkomst på 32 000 kronor. Är det rimligt?
– Det där måste jag titta närmare på. Då kanske det är så att vi har för hårda krav. Men vi följer ju vissa normer och krav på bostadssökande precis som allmännyttiga Uppsalahem också gör.
Anneli Tidemar har arbetat som diakon i Uppsala sedan 1981. Hon har kommit i kontakt med många av de människor som drabbats av vad hon kallar de ”enorma hyreshöjningarna”. Redan åren innan de påbörjades kunde hon märka av oron bland de boende i de berörda områdena.
– För äldre personer kan en sådan här oro rent av påverka hälsan. Att inte veta hur framtiden ska bli, om man har råd att bo kvar och var man annars ska ta vägen är en oerhörd påfrestning, säger hon.
Men de hon nu ser drabbas hårt återfinns i flera grupper – det handlar förutom pensionärer om låginkomsttagare, ensamstående, sjukskrivna, arbetslösa och barnfamiljer.
– Politikerna måste förstå att man inte kan lämna allt åt marknadskrafterna, det måste finnas styrmedel när det gäller något så grundläggande som boende. Att ha tak över huvudet borde vara en mänsklig rättighet, särskilt i ett land där man påstår att man har någon sorts välfärd fortfarande, säger hon.
– Det är inte rimligt att människor med låga inkomster ska behöva lägga lejonparten av sin inkomst på boende, så att det inte lämnar något utrymme för något annat än mat på bordet och knappt det. För dem är det inte tal om att göra någon resa eller köpa något åtråvärt, sådant som rikare människor så självklart kan skaffa sig.
Den samhällsutveckling, med växande klyftor och ökad utslagning, som hon sett under sina drygt 30 år som diakon tror hon egentligen inte någon vill ha.
– Vi måste ställa oss frågan vilket samhälle vi vill ha, hur vår stad och våra bostadsområden ska se ut. Var ska de med låga inkomster bo?
Moderaten Cecilia Forss har inget svar på frågan.
– Jag kan inte svara dig på var de ska bo någonstans. Men naturligtvis tycker jag att det vilar en djup tragik över att de ska behöva flytta.
Jeanette Åberg har precis gått av sitt arbetspass på Ica. Hon och hennes tonårsson bor i en tvårumslägenhet i Gränby. Nästa år är det deras tur att få renoverat. Och Jeanette har känt sig tvingad att skriva på avtalet. För henne innebär det en hyreshöjning på minst 1 500 kronor i månaden och hon är osäker på om hon klarar det.
– Jag vet att det kommer att bli jättetufft och har redan nu börjat se på vad jag kan skära ned. Jag har inga tidningsprenumerationer, men jag har sagt upp tv-boxen, säger hon.
Hon tror att Rikshem i grund och botten vill förändra det gamla arbetarklassområdet till en helt annan typ av bostadsområde. Bland annat genom att bygga nya ännu dyrare bostäder.
– Det är nog deras önskedröm att få in en penningstarkare medelklass, men de som har råd väljer nog inte ens att flytta hit utan köper sitt boende i stället. När man tittar på ”Gröna Gränby” som Rikshems vision för området heter så är det bara bilder på vit medelklass. Bara blonda människor och inte en enda invandrare, säger hon.
Jeanette Åberg känner Gränby väl, hon har inte bara bott i samma lägenhet i 16 år utan är född i området.
– Min mamma flyttade hit 1968 så jag är uppvuxen här. Jag vill inte flytta. Och det finns ju ingenstans att flytta heller för det här är ju något som drabbar alla områden i stan.
Den 3 november har Anne-Li Grip, som bott i sin lägenhet på Kvarngärdet sedan 2003, kallats till rättegång med Rikshem som motpart. Det sedan hon och fem andra hyresgäster vägrat skriva på ett godkännande av renoveringen och påföljande hyreshöjning.
– Vi ska stå till svars som om vi vore kriminella för att vi inte gått med på att skrämmas till tystnad. För att vi inte har undertecknat papper med ett underliggande hot om att vi annars inte har förtur till lediga bostäder, säger hon.
Hennes granne Ingrid Sundeqvist säger att hon önskar att hon också hade stått på sig.
– Jag tackade nej först men så fick jag mardrömmar och blev rädd så jag ringde upp Rikshem och frågade om jag fick ångra mig. Jag menar, vart skulle jag ta vägen?
