I mitt kvarter i Stockholm ligger ett litet antikvariat. Jag vet inte riktigt hur, eller om, det går runt. De har inga pappersartiklar, ordnar aldrig evenemang, och vad det gäller urvalet är det verkligen inget särskilt: kartböcker, biografier, lite Ivar Lo, om man har tur någon gammal ouppsprättad Panache-utgåva med en bortglömd fransk modernist. Så […]
I mitt kvarter i Stockholm ligger ett litet antikvariat. Jag vet inte riktigt hur, eller om, det går runt. De har inga pappersartiklar, ordnar aldrig evenemang, och vad det gäller urvalet är det verkligen inget särskilt: kartböcker, biografier, lite Ivar Lo, om man har tur någon gammal ouppsprättad Panache-utgåva med en bortglömd fransk modernist.
Så hur kommer det sig att antikvariatet överlever? Jag tror det har att göra med ägaren, som utan konkurrens är Stockholms otrevligaste affärsinnehavare. Varje besök är en kamp. Oftast hinner man inte köpa någonting innan han plötsligt ska stänga butiken och slänger ut en. Lyckas man är det inte utan att ha betalat ett högt pris (eftersom man inte vågar pruta) och utstått diverse förolämpningar. (”Kommer du verkligen att läsa den där?”)
Utan att veta
särskilt mycket om den pågående antikvariatsdöden tror jag att den otrevliga bokhandlaren är något på spåren. Till skillnad från många andra har han något eget. En särprägel, som i förlängningen blir en anledning att gå dit. Visserligen är de stora internetbokhandlarna otrevliga de också; men det är en smygande, passiviserande, liksom gasformig otrevlighet, med rakt motsatt effekt.
Mannen på antikvariatet är en reva i kommersialismen och får mig att känna att jag lever. Med topplistan på Bokus är det precis tvärtom.
Ska man alltså behöva skälla ut folk för att överleva på dagens bokmarknad? Åtminstone verkar det så. Internetbokhandlarnas dominans är numera så total att till och med Stockholms stadsbibliotek numera låter Adlibris sköta inköpen. Oberoende återförsäljare finns så klart, men det
är inte på grund av samhällets stöd, utan för att människor är villiga att arbeta nästan gratis för
att uppfylla det civilisatoriska minimikrav som är välsorterade antikvariat.
Tack och lov ser det nu ut som att Fredrik Edin kommer bli kulturminister. Men om det mot förmodan inte blir så vill jag rikta följande uppmaning till hans ersättare: snälla, tänk på de oberoende bokhandlarna! De är stadens syre, ett rum för det skeva och subjektiva. Ett moraliskt imperativ, mitt bland alla kaffekedjor. Jag vill inte leva på en plats där de inte finns.
Veckans tips: Hur många gånger har vi nämnt den brasilianska författaren Clarice Lispector på de här sidorna de senaste åren? Vet inte, men rätt många. Det är inte mer med det än att vi helt enkelt tycker att hon är så bra. Nu ger förlaget Tranan ut den postumt ihoppusslade Blåsa liv, i översättning av Örjan Sjögren, och tipset är fortfarande aktuellt. Läs Lispector!