Ebola har seglat upp som den stora skräcken i västvärlden den senaste månaden. En ytterst obehaglig sjukdom, med mycket hög dödlighet och stor smittorisk för dem som tvingas vara nära en person som insjuknat. Alla drabbade avlider inte, men tillgången till intensivvård är avgörande för chansen att tillfriskna.
I Europa och Nordamerika har vi tillgång till god intensivvård. Här har vi hittills sett enstaka fall. I västra Afrika, där ebolakatastrofen fortsätter att växa i omfattning, saknas intensivvård. Det är de allra fattigaste länderna, sådana som ligger på gränsen till, eller nyligen klassats som så kallade failed states, som ser den kraftigaste ökningen. Det är föga förvånande.
Gamla mönster av ojämlikhet som grundlades under kolonialtiden lever kvar. En av anledningarna till att folk dör som flugor i Liberia och Sierra Leone i dag är dels den allmänna fattigdomen i de länderna, dels att inte läkemedelsindustrin ansett det lönsamt att ta fram vaccin eller botemedel mot ebola – eftersom inga rika länder ansett det värt pengarna att efterfråga det.
Det förhållandet kommer naturligtvis att ändras snabbt, nu när ebola konstaterats i USA och när den amerikanska regeringen enligt uppgift bunkrat upp med hundratusentals skyddsdräkter.
Något godkänt vaccin finns inte än, men krisen i västra Afrika har fått världshälsoorganisationen WHO att tillåta att vaccin som inte genomgått alla de vanliga prövningarna används på befolkningen där. I januari väntas tiotusentals kunna vaccineras med GlaxoSmithKlines vaccin. Då har det prövats på en liten grupp frivilliga innan, men de storskaliga människoförsöken görs på invånare i Liberia, Guinea och Sierra Leone. Mediciner för att bota eller lindra effekterna av ebola prövas också inom kort på människor i Guinea.
Det är svårt att säga hur man annars skulle gå tillväga i praktiken, men det går inte att komma ifrån att effekten blir att några av världens allra fattigaste länder får vara experimentfält för halvfärdiga vaccin och mediciner som vi i den rika delen av världen sedan kan dra nytta av i mer förädlad form, kanske med mindre farliga biverkningar.
Vi har nyligen kunnat läsa av entusiastiska försvar av kolonialismen från högervridna kolumnister i Sveriges båda största kvällstidningar. Slaveriet och morden på tiotals miljoner uppvägs enligt skribenterna av alla de framsteg som människorna på den afrikanska kontinenten kunnat ta del av genom västvärldens brutala bemäktigande av deras arbetskraft och naturtillgångar. Men den ojämlikhet som kommer i dagen varje gång en farlig virussjukdom sprider sig från Afrika är ett direkt arv från kolonialismen, och reproducerar kolonialismens mekanismer – afrikaner dör i förtvivlan på överfulla sjukhus, européer och nordamerikaner kommer för det alla mesta inte att dö i sjukdomarna över huvud taget, tack vare vaccin och mediciner.
Kolonialismen är inte vårt fel, vi som nu går och hoppas på ett fungerande vaccin innan ebola får fotfäste även i vår del av världen, och vi ska absolut inte känna oss skyldiga för att vi gör det.
Men vi ska vara väldigt medvetna om den historia vi delar med folket i Afrika, och på vilka vis den påverkar oss i nutid – på gott och ont.
Det vill säga – gott för oss, och ont för dem.
