I Sofokles klassiska tragedi Antigone har titelgestalten, dotter till Oidipus, förbjudits av Thebes härskare Kreon att begrava sin döde bror sedan denne lett ett fälttåg mot staden. Det struntar Antigone i och begraver brodern ändå. När Kreon får reda på vad som hänt dömer han henne till döden. Han frågar ut henne: kände hon till […]
I Sofokles klassiska tragedi Antigone har titelgestalten, dotter till Oidipus, förbjudits av Thebes härskare Kreon att begrava sin döde bror sedan denne lett ett fälttåg mot staden. Det struntar Antigone i och begraver brodern ändå. När Kreon får reda på vad som hänt dömer han henne till döden. Han frågar ut henne: kände hon till förbudet? Jodå. Var hon inte rädd för att bryta det? Nej, säger Antigone, hon visste att hon gjorde rätt. Det var ju inte gudarna som fattat beslutet, utan en dödlig – och hellre blir hon avrättad än bryter mot gudarnas oskrivna, säkra lagar.
Konflikten mellan Antigone och Kreon har ofta tillskrivits en djupare samhällelig resonans. Vissa har sett dem som representanter för två skilda rättsuppfattningar, en där familjen och dess intuitiva lojaliteter står i centrum, och en där detta ersatts av staten och det politiska. Men Antigones vägran pekar också mot ett mer allmänt dilemma, aktuellt inte minst inom kapitalismen: hur gör man när det enda system man har att förhålla sig till kommer att leda till ens personliga och moraliska undergång?
Denna fråga har dramatikern och författaren Christina Ouzounidis tagit fasta på i en ny omtolkning av dramat. Spår av Antigone (Modernista) rör sig kring en flickas uppväxt i 1970-talets Sverige. Vi möter henne i den där otäcka åldern då världen (männen) just fått syn på hennes kropp som ett objekt att våldföra sig på. Omedvetet lär hon sig att vara försiktig. Att inte klä sig för utmanande, att inte ställa sig för nära den tafsande teknikläraren. Att skämmas, utan att riktigt veta varför.
Det Ouzounidis skriver fram är, vågar jag påstå, en så gott som universell erfarenhet för alla uppvuxna i en kvinnokropp. Mannens blick görs till ens egen på ett så fundamentalt plan att det är svårt att veta om det alls går att ta sig ur det. Här fungerar Antigonemyten utmärkt som fond. Ouzounidis flickgestalt bär patriarkatet på sina axlar ända fram till den sant radikala handling som är det oundvikliga, slutliga självoffret.
Men om det är upproret hon vill ta tillvara hos Antigone har Ouzounidis en del att arbeta på. Här finns något präktigt och mästrande som skaver rejält. Framför allt är Spår av Antigone liksom lite för tidsenlig, för osmält, för att jag ska kunna få syn på den som en händelse i egen rätt. Redan baksidestexten talar om ”våld”, ”osynliggöring”, ”kroppar” och ”våldtäktskultur” på ett sätt som
i Sverige hösten 2014 känns som föga mer än ett gestaltat kondensat av vissa samtida estetisk-politiska normer. Det är floskler, helt enkelt. Bara inledningsmeningen: ”Det börjar med språket.” Jo, det gör det kanske. Men hade jag parodierat en prosalyrisk svensk roman från de senaste tio åren hade jag börjat exakt så.
Kanske är jag orättvis, för så klart är våld, språk och makt fullt rimliga och intressanta ämnen att ta sig an. Det är inte det. Men nog når det djupare om man anstränger sig lite mindre för att tala om att det är just det man gör.