När jag ser palestiniern Hany Abu-Assads Muren för andra gången (den är värd att se två, tre, tio gånger) har det precis börjat komma försiktigt hoppfulla rapporter från det belägrade Kobane. Folkets försvarsenheter, YPG, och den kvinnliga försvarsstyrkan, YPJ, har börjat återerövra mark från Islamiska Statens mörkermän.
Med gamla kalashnikovs och improviserade bomber har YPG/YPJ hållit stånd i över en månad mot en överlägset beväpnad fiende, som tidigare intagit mycket större städer på en förmiddag. Situationen förblir kritisk och Kobane kan ännu falla. Men alldeles oavsett det har YPG/YPJ redan vunnit en stor moralisk seger. En ofrånkomlig anledning till deras heroiska insats är att kvinnor och män slåss sida vid sida, i en anda av jämlikhet, och att de gör det till försvar av ett av de mest socialt progressiva försöken till samhällsbygge någonstans i världen i dag, det autonoma Rojava.
Det är lätt att dra paralleller mellan de kurdiska och de palestinska folken. Båda folken fick sina nationella rättigheter trampade på av de segrande kolonialmakterna i samband med första världskriget (genom Sykes-Picot-avtalet och Balfourdeklarationen). Och båda folken har därefter kämpat med både politiska och militära medel för sin rätt till självbestämmande. Men medan kurderna lyckats bevara och vidareutveckla progressiva krafter inom motståndet – representerade av PKK i Turkiet och systerpartiet PYD i Rojava – så har det palestinska motståndet, under de senaste decennierna, i stort följt samma utveckling som nationalismen och anti-imperialismen i resten av regionen – försvagning av progressiva, sekulära grupper till förmån för religiösa, patriarkala organisationer.
Muren är därför helt logiskt en film om motsatsen till utvecklingen i Kobane. Det är en film om intersektionalitet; om hur förtryck baserat på etnicitet, kön och klass samverkar för att splittra ett koloniserat folk. Och om hur en hänsynslös kolonialmakt kan infiltrera dessa sprickor; söndra och härska.
Omar, Tarek och Amjad är tre unga barndomsvänner på Västbanken. Bagaren Omar är förälskad i Tareks syster Nadia, och hon besvarar hans känslor. Men flera murar ligger i vägen för deras kärlek. Fysiskt separeras de av den åtta meter höga israeliska apartheidmuren, som Omar måste klättra över för att kunna besöka sin älskade, ibland med kulorna vinande runt öronen. Ideologiskt separeras de dessutom av en patriarkal kultur. För att få gifta sig med Nadia behöver Omar Tareks godkännande och dessutom måste han visa att han sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna skaffa bostad till dem. Dessförinnan kan de bara träffas i hemlighet. Och för att kunna träffa Nadia i smyg måste Omar på nytt klättra över murar, för att få en kort pratstund genom ett staket eller ett fönster. Hans liv liknar ibland en serie parkour-övningar under dödshot.
En natt utför de tre männen en aktion mot en israelisk postering i syfte att vinna inträde i motståndsrörelsen (närmare bestämt Islamiska Jihads väpnade gren, al-Qudsbrigaderna). Amjad lyckas skjuta en israelisk soldat och de tre kan därefter fly oskadda. Men kort efteråt blir Omar arresterad. Efter att ha motstått tortyr och långvarig isolering i totalt mörker luras han till en halv bekännelse av en polisspion förklädd till medfånge.
Under hot om 90 års fängelse låtsas Omar gå med på att i stället förråda Tarek till israelerna, som av någon anledning fått för sig att det är den senare som skjutit deras soldat. Omar släpps fri under bevakning för att locka fram Tarek, som gått under jorden. Det blir inledningen till en katt och råtta-lek i de trånga gränderna när Omar försöker lura israelerna, medan Tarek måste bestämma sig för om han kan lita på Omar, och i så fall, spåra den verklige förrädaren.
Av denna historia har Hany Abu-Assad gjort en psykologisk thriller där ett nät av lögner, halvsanningar och missförstånd håller oss gissande in i det sista. Skickligt visar han hur israelerna spelar på den paranoia som blir ofrånkomlig hos ett folk som lever instängda under dödshot och ständig bevakning, men också hur de kan utnyttja lögnerna och rädslan, motsättningarna och frustrationen som föds ur den patriarkala hederskulturen. Det går så mycket lättare att plantera rykten och vanföreställningar i unga förälskade hjärnor som inte kan kommunicera fritt, när det finns så mycket som inte kan frågas och sägas rakt ut.
Jag känner inte till Hany Abu-Assads politiska hemvist. Men, mot bakgrund av filmens berättelse, är det i alla fall inte orimligt att tänka sig att den graffiti som dominerar muren just där Omar klättrar fram och tillbaka – hyllningar till de båda marxistiska organisationerna DFLP och PFLP – är där av mer än ren tillfällighet. Vägen till frihet ligger vänsterut.