Oscar Wilde var irländare. Det var en nyhet för mig och om det kom som en nyhet för dig är det knappast märkligt. Den brittiska historieskrivningen har svalt honom och gjort honom till en av sina egna – något han kanske inte skulle vara allt för ledsen för om han bevittnat. Få har så effektivt som Wilde anammat, kanske till och med förkroppsligat, den brittiska torra stilen och ”stiff upper lip”.
För den irländske litteraturvetaren Terry Eagleton kom upptäckten hur få som känner till Wildes hemland däremot som en överraskning. Inte ens Eagletons Oxfordstudenter – som ville specialisera sig på Wilde – var bekanta med mannens nationalitet, än mindre med hans mammas kamp för irländsk självständighet. Ur förvåningen kom en önskan att skriva om Wilde och lyfta fram honom som irländare. Eagleton har främst gjort sig ett namn som marxistisk litteraturteoretiker. Från början var också tanken att arbetet om Oscar Wilde skulle bli teoretiskt, men ur materialet växte i stället pjäsen Oscar den helige fram, ett slags grekisk tragedi med komiska drag. Nu har den kommit i svensk översättning av Erik Andersson.
Oscar den helige placerar oss tillsammans med Wilde i hans cell. Där väntar han på rättegången om hans homosexualitet, en rättegång som skulle sluta med straffarbete och förvisning. I sin cell besöks han av sin mor, sin vän och sin svekfulle älskare. Han förs inför domstolen och hånar, sin vana trogen, den brittiska skenheligheten innan han skickas iväg: först till fängelset, sedan vidare till exil och fattigdom. En tragedi med sann dramatisk ironi, där publiken redan från början vet vilket mörkt öde som väntar den vitsande Wilde.
Den marxistiska teorin försvann inte när materialet gick från litteraturhistoria till pjäs. Eagleton lyfter fram Wilde som postkolonial gestalt. Han låter Wildes försvarstal förena kampen för att få sin sexualitet erkänd med sin identitet som irländare och sin socialism i ett ironiskt särplockande av det brittiska styret.
Radikal i sin vägran att ta hänsyn till något annat än sig själv och sin njutning blev Wilde ett hot mot den brittiska ideologin. Att vägra bry sig om något annat än yta blev bitande kritik när det brittiska imperiets grymhet låg fullt synlig för den som ville titta. Han hånade britternas ”djup” som ett sätt att slippa ta ansvar för vad de gjorde. ”Är det så underligt att de misstror vad de ser med tanke på vad de gjort med halva världen?” säger han, i Eagletons gestaltning. ”I stället flyr de till en inre plats de kallar sanningen.”
Åtalet för sodomi framställs som en skenmanöver, ett försök att göra sig av med en kritiker som med stor pricksäkerhet hotade stabiliteten i det brittiska imperiet. Alliansen mellan arbetare och intellektuella hade blivit allt för stark, makten behövde agera.
Pjäsen sattes först upp 1989, i en tid då den brittiska kolonialhistorien på Irland låg i öppen dager. IRAs kamp rasade som hårdast, med grovt våld från båda sidor. Irlands ekonomiska boom låg ännu i framtiden. Man led fortfarande av skadan britterna gjort.
Men Wilde är ingen entydig hjälte. Hans besökare är engagerade i såväl den irländska självständighetskampen som i den socialistiska rörelsen. Wildes ivriga särplockande av varje pose och hans vägran att ta något seriöst, allra minst sin egen död, kontrasteras mot en verklighet där få kan kosta på sig sarkasm medan de kämpar för att överleva.
Det är en fortsättning på den kritik mot poststrukturalismen Eagleton bedrivit i sin teori. Genom att stundtals låta Wildes ironiska yta rasa visar han på gränserna för ironi och cynism. Förr eller senare måste en smärtsam konfrontation komma till stånd för att något ska hända, politik är i grunden det som gör ont. Wildes ironiska fasad rämnar och den smärtsamma sanningen att en död i landsflykt och ensamhet väntar runt hörnet tränger sig på.
Huvudpersonen Wildes repliker är en pricksäker parafras på stilen och maneret i den verklige Wildes litteratur. Eagleton låter sin Wilde balansera på gränsen till parodi, men utan att kantra.
Det är också stilen som, i sann Wilde-anda, är den stora behållningen. Torr, brittisk humor, levererad med finess. En eloge till Erik Andersson som lyckats föra över det till svenska så snyggt. Pjäsen blir en viktig påminnelse om den inomeuropeiska kolonialismen. Den är också en demonstration av både de svårigheter och möjligheter som det innebär att kombinera de förtryckta gruppernas olika kamper. Framför allt är den fruktansvärt rolig.
