Det är så enkelt att förföras av vackra ord. Sammanbundna i magiska meningar. ”Motståndets melankoli.” Upprepa det några gånger. Uttala det. Slut ögonen och låt det vidröra dig.
Visst är det en tröstande tanke, att melankoli innehåller ett motstånd? För allt hat i världen, det som rör sig allt snabbare
i stormar eller spiraler, orsakr ofrånkomligen depression.
Sverige är så fullt av melankoli och jag önskar för alla de jag älskars skull att det fortfarande finns kraft i det nedstämda tillståndet. Om du befinner dig där, någonstans i mörker, är Motståndets melankoli inte att rekommendera.
Romanen saknar fullständigt ljus. Det är som om de drygt 400 sidorna endast utspelar sig nattetid. Det är som att sova till klockan fyra på eftermiddagen hela november. Grått, mörkt, kallt. Ingen i boken är sympatisk. Människor är ensamma och vill de inte varandra illa är de pompösa, neurotiska, själviska. László Krasznahorkai hade förmodligen inte nyliberalismen i åtanke när boken skrevs men det är dit tankarna går. Detta är vad nyliberalism gör med människor. Romanen är fylld av den avgrundskänsla som nyliberalism skapar hos många. Världen skälver och det finns inget hopp. Även Fru Eszters politiska kampanj ”Fint på gården, rent inomhus” för tankarna till samtiden då städer gentrifieras i rasande fart och människor successivt städas bort. De som inte passar in, de som inte har råd sopas sakta men säkert längre och längre bort från medelklassens välputsade innerstad.
Det som är tilltalande och samtidigt problematiskt är det närvarande hotet. En grupp människor kommer in utifrån. Kroppar rör sig oroligt i staden. Luften är fylld av våld. Det vibrerar, som precis innan upplopp för att sedan urarta. Det är underbart när texten får in i ett berättande vi. Ett kollektiv som talar. Samtidigt är hotet och hur det beskrivs bokens största problem. Det för tankarna till samtal i Sverige om invandring, om människor som hot. Fumliga och ogrundade förklaringar till rasismen. Som om det hade att göra med människors eventuella rädsla för det de inte känner till och inte en djupt rotad kolonial historia. Staden i Motståndets melankoli invaderas av en grupp människor som av invånarna benämns som ”svarta vandaler.” Inte ens i en satir skulle jag gå med på de valen av ord. De rasistiska beskrivningarna lämnar ett obehag i resten av min läsning. Delar påminner om Franz Kafkas Processen och emellanåt när det är bra, glimrar stänk av Kafkas humor fram. Men jag vill stanna längre i upploppet. Jag vill vara i kaoset, inte i rädslan. Nu tvingas jag i stället sitta barrikaderad bakom igenspikade fönster och förskrämt kika ut på en fientlig gata.
Trots att jag till en början tyckte att titeln lurades så håller den på något vis ändå vad den lovar. Det är inte muntert direkt. Och det är ett sjuhelvetes motstånd. Meningarna är långa och tycks simma i en ocean av kommatecken. Det är som att hugga sig fram med en machete i en mycket mörk och trasslig djungel till vilken man inte känner någon kärlek. Kämpigt och frustrerande. Och mitt i detta mörker denna humor som lite för ofta övergår i putslustighet. Tänk er att kämpa fram i den där tunga djungelleran i sällskap med valfri manlig skådespelare ur en pilsnerfilm. Eller en självgod ung herre som är allt för säker på sin egen intelligens och wittyness.
Romanens röst berör inte. Det är en skröna, snabb och farsartad. Men jag kan se och förstå att den här typen av prosa uppskattas. Många kommer att tycka om den här romanen. Gillar du mustigt språk? Gillar du cirkus? Är du en brukare av något av följande plagg: fluga, väst, hängslen? Gillar du rött vin, cigariller och frodiga kvinnor? Kör i vind, denna boken är för dig! Det är välskrivet, noggrant formulerat. Vimlande om man vill. Jag kan tänka mig att gå så långt som att hävda att de sista tio sidorna är fullständigt lysande. Men vi kommer helt enkelt inte överens, texten och jag. Mitt motstånd mot romanen är förmodligen större än romanens motstånd mot mig.
