Få länder producerade lika många berömda filmregissörer under andra halvan av 1900-talet som Italien. Namn som Luchino Visconti, Michelangelo Antonioni, Federico Fellini, Pier Paolo Pasolini eller, en generation senare, Bernardo Bertolucci förblir välkända för de flesta filmintresserade. Gillo Pontecorvo skrev för alltid in sig i både hjärta och minne hos vänstern med den antikoloniala klassikern Slaget om Alger(1966). Mer bortglömd, men minst lika inflytelserik som ovanstående, är Francesco Rosi, som fyller 92 år den 15 november.
Francesco Rosis filmer är inte storslagna epos, som Bertoluccis 1900; de har inte den barocka elegansen vi finner hos Visconti; de borrar inte ned sig i det italienska folklivet som Fellini kunde göra; de är inte sexuellt provokativa som Pasolini; och de tilltalar inte estetiska modernister, som föredrar Antonioni. Men ingen av dessa har lika mycket att säga om den italienska samtidshistorien och ingen av dem, vill jag påstå, har heller så direkt inspirerat så mycket bra film, från 1960-talet till våra dagar.
I sin ungdom jobbade Francesco Rosi på radion i Neapel,
illustrerade barnböcker och regisserade teater, bland annat för kommunistpartiet. Filmkarriären började han som assistent
åt Luchino Visconti på den neorealistiska klassikern Jorden skälver (1948). Först tio år senare gjorde han debut som regissör på egen hand med maffiadramat Utmaningen.
Men det var 1962 han på allvar skrev in sig i filmhistorien. Då blandade han thriller, dokumentärfilm, neorealism och undersökande journalistik till Salvatore Giuliano. Filmen räknas som genombrottet för den genre som kom att kallas ”politisk thriller” (där ”politisk” kan ses som ett kodord för ”vänster”, medan filmer vars världsbild inte utmanar status quo anses ”opolitiska”). Genren firade stora triumfer under 1970-talet på båda sidor Atlanten och Salvatore Giuliano kom att bli direkt stilbildande för många av de närmaste 20 årens bästa filmer. Utan den hade vi förmodligen inte fått se filmer som Slaget om Alger eller Costa-Gavras Z – han lever (1969) och Gisslan (1972).
Francesco Rosi själv vidareutvecklade på 1970-talet stilen i Affären Mattei (1972) och Lucky Luciano (1974). Här blandade han amatörer med stjärnor som Gian Maria Volonté och Rod Steiger, lät ibland personer spela sig själv och varvade intervjuer med dramatiserade thrillersegment. Alla tre filmerna grävde i verkliga skandaler som skakat den italienska efterkrigspolitiken. Och i alla tre handlade det dels om de täta inhemska relationerna mellan maffia, kapital och politiska partier och dels om förhållandet till USA och om hur stormakten påverkat den italienska politiken.
I Salvatore Giuliano är titelpersonen en ung siciliansk bandit med Robin Hood-rykte, som kom att utnyttjas av den lokala överklassen i dess tvåfrontskrig mot arbetarrörelsen och den italienska centralmakten. Trots sitt rykte som ”social bandit” ledde han 1947 en massaker på ett första maj-möte i byn Portella della Ginestra. Elva personer dödades och många fler sårades allvarligt. När han tjänat sitt syfte förråddes han och dödades under oklara omständigheter då han skulle arresteras.
Filmen kan också sägas handla om effekterna av motsägelsefullt medvetande. Salvatore Giulianos fattiga bakgrund gjorde att han sympatiserade med kraven på radikala jordreformer och social rättvisa, men samtidigt hyste han en romantisk vurm för USA vilket gjorde honom mottaglig för vulgär anti-kommunistisk propaganda.
I Affären Mattei kom filmen och verkligheten att vävas samman i ännu högre grad än önskat. Enrico Mattei var en italiensk tjänsteman som efter kriget fick i uppdrag att avveckla det av fascisterna grundade oljebolaget Agip, men som i stället omskapade det till den statliga energikoncernen Eni. Hans filosofi – att tillhandahålla energi så billigt som möjligt, som en samhällsservice, och att etablera ett mer jämlikt samarbete med oljerika nationer i tredje världen – var en direkt utmaning mot de stora amerikanska och brittiska oljebolagens profitintressen. Dessutom stödde han Algeriets rätt till självständighet och ville ha handelsavtal med Sovjetunionen. 1962 omkom han i en flygkrasch som med största sannolikhet orsakades av en bomb som placerats ombord på planet vid ett besök på Sicilien.
Under inspelningen hann verkligheten ikapp filmen när journalisten Mauro de Mauro, som fått i uppdrag av Rosi att undersöka attentatsmisstankarna, plötsligt försvann spårlöst.
Såväl Salvatore Giuliano som Affären Mattei och Lucky Luciano (som handlar om hur amerikanerna exporterade Italienfödda mafiosi tillbaka till hemlandet i krigets slutskede för att hjälpa ockupationsmakten att styra landet) finns i skrivande stund lätt tillgängliga på youtube med engelsk text. Det är bara att njuta och lära.
