Nu när det är filmfestival i Stockholm vill jag ta tillfället i akt och prata lite om regissören och skådespelaren Mai Zetterling. Det görs nämligen alldeles för sällan. Zetterling är visserligen inte okänd, men ändå – var är festivalerna, seminarierna, temaveckorna på Svt? Var är alla de påkostade postuma fjäskceremonier som tillmäts Ingmar Bergman och […]
Nu när det är filmfestival i Stockholm vill jag ta tillfället i akt och prata lite om regissören och skådespelaren Mai Zetterling. Det görs nämligen alldeles för sällan. Zetterling är visserligen inte okänd, men ändå – var är festivalerna, seminarierna, temaveckorna på Svt? Var är alla de påkostade postuma fjäskceremonier som tillmäts Ingmar Bergman och Bo Widerberg, men inte deras enda samtida kvinnliga kollega av internationell ryktbarhet?
Mai Zetterling föddes 1925 i Västerås men tillbringade sina första år i Australien. När hon var sju flyttade familjen till Södermalm i Stockholm. Zetterling drev runt på nedgångna gator och ströjobbade utan någon riktig mening i tillvaron. ”Jag var trög, slö, opålitlig, glädjelös, osäker, tom, likgiltig, ohederlig, misstänksam, apatisk, utan hopp”, skriver hon i den underbart roliga självbiografin Osminkat (1984). Det var inte förrän hon som 14-åring upptäckte teatern som livet tycktes bli någorlunda uthärdligt.
Som skådespelerska gjorde Mai Zetterling snabbt karriär. På några år gick hon från barnteatern på Medborgarhuset i Stockholm till att stå på Dramatens stora scen och slå igenom i Alf Sjöbergs Hets (1944). Snart fick hon roller utomlands, och 1948 flyttade hon permanent till London. Efter några år där och en kortare vistelse i Hollywood, som hon avskydde, återvände hon till England och fortsatte göra film och teater.
Men skådespelandet började tråka ut henne. I Osminkat skriver Zetterling att hon inte kunde se sig själv som en ”åldrande vamp på vita duken”, ständigt beroende av män och deras infall. Hon beslöt sig för att själv börja regissera. Efter ett antal kortare dokumentärfilmer för BBC fick hon 1964 ett slags genombrott med långfilmen Älskande par. Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Gio Petré spelar tre kvinnor inlagda på förlossningsklinik som genom återblickar minns de omständigheter som lett dem fram dit.
Älskande par blev på många sätt en framgång. I pressen stod det att Mai Zetterling ”regisserar som en man”, vilket ansågs vara ett mycket gott betyg. Samtidigt betraktades filmens fria förhållande till nakenhet och homosexualitet som ytterst stötande, och i Cannes lät borgmästaren måla över filmaffischen. Liknande öden drabbade flera av Zetterlings långfilmer. Både Nattlek (1966) och Flickorna (1968) sågs som avskräckande exempel på hur det kan gå när en kvinna regisserar; ”förstockade menstruationer”, skrev Expressens Bo Strömstedt.
I dag anses Mai Zetterling allmänt som en av den svenska filmens stora namn. Men på 1980-talet, när hon skrev Osminkat, hade vinden ännu inte riktigt vänt. Zetterling sitter då på den gård i Frankrike där hon bor med katter, åsnor, varghundar och sin 30 år yngre pojkvän Glen. Dagarna ägnar hon åt att planera filmprojekt, odla örter och gå ut med sina getter i koppel. Hon verkar trygg, rätt så lycklig, men också smärtsamt uppmärksam på hur det är att som kvinna navigera i en värld gjord för män. Jag hoppas att hennes mod kommer att belöna sig lika mycket som det belönat oss.