Valåret 2014 var våldsammare än någonsin. Det påstår i alla fall polisen (i Sveriges Radio P1 14/10). Det baserar de på att cirka 2 400 brott som kan kopplas till valet anmäldes, vilket är fler än någonsin. Framför allt störningar av möten lyfts fram, men också skadegörelse, våld och hot om våld.
Men det finns goda skäl att vara kritisk. Trots avsaknad av hur statistiken ser ut tyder mycket på att det är polisens prioriteringar som ändrats, inte den faktiska brottsligheten.
Redan i april skyltade polisen med en ny taktik för att lagföra människor för ordningsstörningar. I korthet går den ut på att man i ett tidigt skede ger en folkmassa en ”ordningshållande befallning”, exempelvis att man inte får bua åt Jimmie Åkesson. Denna videodokumenteras. Om människor ändå buar bryter de mot befallningen och grips i enlighet med ordningslagen. Genom filmmaterial och kontakt med Säpo kan sedan de som fört oväsen identifieras. Målet var att öka antalet anmälningar.
Polisen hade med andra ord en strategi att skapa brottslingar. En handling som genomförs i strid mot en ordningsbefallning hade inte varit olaglig om inte befallningen
i första läget hade utdelats. Att något annat brott skulle varit aktuellt verkar otroligt; det har främst varit ohörsamhet som kommit på tal efter SD-demonstrationer. Ett exempel på detta är de uppmärksammade psalmsångarna i Jönköping som fälldes för just ohörsamhet men inte ordningsstörning.
Polisen var från början tydlig med att valrörelsen skulle ha hög prioritet och ett uttalat mål var att få till många anmälningar. På den grunden avdelade de resurser. Så att fler lagföringar skett speglar antagligen bara att polisen prioriterat detta område, inte att fler illegala handlingar begåtts. Detta är ett problem med all brottsstatistik och förklaras väl i Brottsförebyggande rådets rapport Konsten att läsa statistik (2006):
”Brott som registreras som en följd av någon myndighetsinsats brukar benämnas spanings- eller ingripandebrott. För dessa brott speglar antalet anmälda brott i första hand myndighetsaktiviteter. Satsar polisen stora resurser på exempelvis trafikövervakning, kan detta komma att avspegla sig i statistiken som en ökning av trafikbrotten – utan att dessa faktiskt behöver ha ökat.”
Det finns fler problem med att endast se till antalet anmälningar. Det är troligt att anmälningsbenägenheten, till följd av uppmärksamheten som hot och dylikt fått, har ökat de senaste åren. Dessutom täcker anmälningar in handlingar som senare visar sig vara obrottsliga.
Polisens besatthet vid människor som buar åt Sverigedemokrater finner sin motsvarighet i Säpos arbete. År 2010 fick de direktiv från riksdagen att lägga större vikt vid ”otillåten påverkan”. Fokus flyttades från hatbrott och nazistiskt våld till ordningsstörningar (brott där vänstern och vanligt folk är överrepresenterade). Som journalistnätverket Researchgruppen har visat ligger de politiskt styrda prioriteringarna till grund för att den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp saknade beskydd medan gränslöst många poliser kallas in vid fascistiska torgmöten. Det är hotet från den antirasistiska rörelsen som har uppvärderats, inte handlingarna som förvärrats.
Vad säger oss då polisens brottsstatistik? I brist på en mer utförlig diskussion om möjliga orsaker till att siffrorna ökat: ingenting annat än att fler människor anmälts för brott (till stor del troligen med polisen som anmälare). Huruvida det faktiskt avspeglar en ökning av faktiska illegala handlingar går inte att uttala sig om, men som framgår ovan pekar mycket på andra orsaker.
Att göra chockerande ”nyheter” av anmälningsstatistik är ingenting nytt. Hur många tidningar har inte fallit för frestelsen att rapportera fler mord när antalet misstänkta mordförsök ökat? Ett område utgör dock ett undantag: det är otänkbart att samma metod skulle användas mot Polisen själva. När det kommer till ordningsmakten återfinner journalisterna sin kritiska blick och vi får aldrig se rubriker som ”Polisvåldet skjuter i höjden” baserat på anmälningar av övervåld. Ett sätt att kritiskt utvärdera brottsstatistik kan därför vara att testa att ersätta [brottsgrupp] med [Polisen] och se om det fortfarande verkar rimligt att publicera i en dagstidning. Om inte? Upprätta misstanke om siffertrixande!
Många människor och de flesta tidningar litar intuitivt på vad polisen säger. Tills motsatsen är bevisad gäller vad som kommer från deras presstab som sanning. Det hade varit rimligt om deras enda syfte var att förhindra brottslighet, vilket det dessvärre inte är. Andra intressen spelar in: exempelvis behov av resurser, att berättiga kostsamma och kontroversiella insatser samt att skydda sin egen grupp (kåranda). Att som Sveriges Radio P1 okritiskt återge ordningsmaktens ord som sanning är oansvarigt. Det skapar en skev bild av verkligheten som bidrar till att antirasistiska protester också i framtiden riskerar att behandlas som ett hot mot demokratin.
Fotnot: Rikspolisstyrelsen har avböjt replik på debattartikeln.
