Det påstås att 1970-talet var så himla vänster. Och mest vänster var kulturen. Och allra värst var barnkulturen. Det är förstås trams, som säger mer om inskränktheten hos de liberaler som påstår det än om det årtionde då jag växte upp. För om man kan säga något gott om 1970-talet – och det kan man förstås – så är det att vi barn växte upp i en anda av precis sådan politisk pluralism som liberaler älskar att tala om, men i verkligheten inte kan tåla. Den dominerande tonen var förstås välfärdskapitalistisk och hyllade samförstånd mellan klasserna och en sorts allmän snällhetsideologi. Vi skulle fyllas av nationell stolthet över svenska storföretag som Volvo och Saab och i skolan avbröts lektionerna för att vi skulle hänge oss åt idoldyrkan av Ingmar Stenmark. På sommaren regerade Björn Borg i Paris och London och på statstelevisionen. Så mycket för jantetjafset om att ingen fick vara bäst i mellanmjölkens land.
Skillnaden mot i dag, när lagen påbjuder att skolan ska indoktrinera barnen i ”entreprenörskap”, är att det på den tiden också fanns ett visst utrymme för att kritisera den kapitalistiska ordningen. Pluralism alltså. Nu ska denna pluralism ändå inte överdrivas i efterhand. Särskilt mycket uttalad antikapitalism förekom inte.
Ta Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton från 1975, så älskad av vänstern. Egentligen påminner ju berättelsen ganska mycket om det mest brackiga av alla uttalanden som en ung socialist kunde mötas av på den tiden; det där om att man inte har något hjärta om man inte är vänster som ung, men ingen hjärna om man sedan inte blir höger som vuxen. För så kan man ju närmast sammanfatta den mognadsresa Karl-Bertil går igenom i berättelsen.
Karl-Bertil är en godhjärtad gosse som vill omfördela lite överflöd från rika till fattiga, men får lära sig att det trots allt är fel att bryta mot den heliga egendomsrätten. När han erkänner och ber om förlåtelse möts han av de rikas storsinthet. De är ju bara glada att slippa lite av sin överkonsumtion. Alla vill de ju vara snälla om de bara får chansen. Sensmoralen är ganska lik resonemanget hos de som tycker att skattefinansierad välfärd undantränger den mänskliga godheten i form av välgörenhet.
Men mer radikala exempel fanns trots allt. 1972 kunde Valle (Anders Linder) avsluta första delen av Ville, Valle och Viktor och den mystiska mannen med att sjunga om ekonomisk demokrati, ”med nya regler för vår industri, där alla bestämde om hur det ska va, takten på maskiner och jobb, ja, tänk va bra!”
Ett annat exempel är tv-serien Pojken med guldbyxorna från 1975 (efter en åtta är äldre bok av Max Lundgren). Här är det finanskapitalets lejda bovar som i slutet bränner upp de magiska byxorna som trollar pengar från deras bankvalv till Mats fickor. En ångerfri Mats lovar dem att det ska komma fler killar med guldbyxor. (Jag litar här på Svensk filmdatabas handlingsbeskrivning, eftersom mina egna minnen mest består av ögonblicksbilder och ett härligt magpirr.)
Jag var sex år när Pojken med guldbyxorna gick på tv. När den nu blivit film är min egen son lika gammal. Självklart tog jag med honom på bio. Men besöket påminde mig mest om vilken politiskt endimensionell verklighet våra barn växer upp i, för moralen hade blivit omstöpt till ungefär den samma som i Karl-Bertil Jonsson. Visst är det förfärligt med fattigdom och visst är Mats en fin kille som vill ge bort pengar. Men vi måste trots allt begrunda vikten av finanssystemets stabilitet. Och i slutänden kommer polisen och räddar alla.
Desto gladare, för att inte tala om överraskad, blir man då av Tjuvarnas jul: Trollkarlens dotter. Den bästa av alla julkalendrar har blivit film och vi får på nytt träffa hittebarnet Charlie (Tea Stjärne) och hennes adoptivpappa, förre ficktjuven Kurre (Gustaf Hammarsten). Julen närmar sig och Charlie och Kurre delar anonymt ut stöldgods till de fattiga, liksom Karl-Bertil Jonsson, men i motsats till denne behöver de aldrig be om ursäkt för sin praktiska omfördelningspolitik. Vi ser inte skymten av någon försoning mellan samhällsklasserna. Och svarthjälmarna – polisen, alltså – blir aldrig deras vänner, bara rejält dragna vid näsan.
Tjuvarnas jul är Charles Dickens korsad med Astrid Lindgren och Friedrich Engels. I filmen har atmosfären förtätats ytterligare med drag av steampunk, när Charlies biologiske pappa, en futuristisk trollkarl, kommer till stan med ett tivoli i släptåg. Samtidigt föder Charlies adoptivmamma en liten dotter och så blir det hela dessutom till en film om hur det här med familjerelationer och kärlek fungerar bortom den biologiska kärnfamiljsnormen.
Tjuvarnas jul är en oemotståndligt förtrollande viktoriansk julsaga för nutiden. Och tomten, hon är kommunist.
