Förra året gav författaren Pär Thörn ut serieboken Ordningen upprätthålls alltid, där 23 serietecknare fått i uppgift att grafiskt tolka varsin novellett. En av tecknarna var Lars Krantz. Nu återvänder de båda till formatet, också denna gång på Malmöbaserade Apart förlag. Äganderätten måste ständigt omförhandlas kan närmast beskrivas som ett slags illustrerad novell – bilderna tonsätter texten, eller om det är tvärtom.
Det börjar med att en SS-dolk med inskriptionen ”Mein Ehre heißt Treue”, min ära heter trohet, indexeras i ett rättsmedicinskt arkiv någonstans i Västsverige efter att en ung black metal-sångare använt den som självmordsvapen. Han hade köpt dolken på Blocket. Där hade den lagts upp av sonen till en död samlare av andra världskriget-memorabilia, som i sin tur hittat den i en butik i New York.
I omvänd kronologisk ordning får vi så följa dolkens vandring genom 1900-talet. Det är en avslöjande, nästan dråplig genealogi. Ju längre bort vi kommer från den ursprunglige SS-mannen, desto mer stegras dolkens laddning, givetvis i takt med att dess verkliga substans mattas av. Till och med det inledande (eller avslutande) självmordet är kitschigt. Det är liksom historiens tragiska ironi att ett fascistiskt dödsredskap ska hamna i vitrinskåpet hos en bemanningsanställd på Ellos i Borås som inom black metal-scenen är känd som Balrog.
Till formatet påminner Äganderätten måste ständigt omförhandlas om en bilderbok, med kvadratiska, luftigt disponerade sidor. Det finns något briljant i detta. Liksom berättelsens samlare och satanister hör ju barn till jordens främsta knappologer, gränslöst engagerade i för omvärlden meningslösa detaljer. Ingen är väl så subkulturellt pedantisk som en femåring som just upptäckt dinosaurier. Det skulle möjligen då vara Thörn och Krantz själva, som med stor framgång låter attributen tala för sina bärare. En samlares genomgång av hur dolken används för att laga Thüringer Bratwurst med Kartoffelsalat och Sauerkraut säger egentligen mer om efterkrigstiden än samtliga historieböcker.
Under läsningen slås jag av skillnaden mellan Lars Krantz bilder och Pär Thörns text. Om den senare är sparsmakad och saklig är de förstnämnda betydligt mer dramatiska. Krantz ligger nära den amerikanska serieskaparen Charles Burns i sitt sätt att arbeta med ljussättning och kontraster. Bilderna sprängs fram som förvridna ljusglimtar mot en oftast svart bakgrund och är inte sällan rätt groteska, liksom köttiga i sitt uttryck: en tandlös käft här, en vårtig hand där. Det gör något med texten, framkallar det mörka också i den; liksom understryker det faktum att dolken fortfarande finns här, mitt bland oss. Och att inget arkiv i världen är tillräckligt stort för att sluka den.
Veckans tips: På senare år har ellerströms förlag och översättaren Lars-Inge Nilsson åtagit sig att göra den rumänskfödde 1900-talspoeten Paul Celan mer tillgänglig för en svensk publik. Nu ger man ut Celans samlade prosaproduktion i en utgåva med titeln Meridian. Jag har bara läst delar, men är generellt positiv till allt som kan ge nya perspektiv på detta avgrundsdjupa författarskap. Meridian finns att köpa i rimliga bokhandlar.
