“Hur märker du av att du är rasifierad?” är en fråga jag fått ställd till mig av diverse välmenande människor. För mig aktualiserar frågan ett tröttsamt dilemma, där valet står mellan att nicka och le och spela med i min tillägnade roll, eller att faktiskt tala öppet om mina frustrationer inför begreppet och min växande olust inför den ganska sorgliga industri som svensk antirasism muterats till.
Det märks väldigt tydligt i dag att antirasismen vi bjuds på i dag saknar grund i något som helst emancipatoriskt projekt. “Vi gillar olika” är istället parollen nuförtiden; ingen verkar komma ihåg att den politiska vänstern gjorde stor sak i att betona likheterna människor emellan; att de skillnader som splittrade människor in i ras, nation och kön var – eller borde vara – av ojämförligt lägre dignitet jämfört med de saker som faktiskt förenade dem.
Dagens antirasism har sedan länge gjort sig av med sådana mossiga perspektiv, och erbjuder snarare en sorts inventerad biologisk och kulturell essentialism; människor har sina små fack där de inherent hör hemma; ve den som korsar gränserna. Med en epistemologi som är hundra procent postmodern så menar man dessutom att all kunskap är helt och hållet subjektiv, och diskussion mellan människor i de olika facken blir därmed en omöjlighet. Antirasism blir en fråga om moral och karaktär, med gurus som aggressivt recenserar språk, barnfilmer och halloweenkostymer på jakt efter en ”rasism” som numera mest liknar en sorts ondskefull, skepnadslös fantasykraft. Städaren på Burger King och tiggaren utanför ICA är det fortfarande ingen som riktigt bryr sig om, men de har som bekant svårt att passa in i den värld som kultursidornas moraliska korsriddare lever i.
Ligger det verkligen något positivt i att ”gilla olika”? Det finns mer genetisk variation i en trupp schimpanser än vad det finns i dagens människosläkte, och sagorna om kriminella tiggargäng och zigenarmaffior får ju sin spridning därför att det är otroligt obekvämt att stirra in i ögonen på en tiggare och se en människa stirra tillbaka; bättre då att man har någon sorts förklaring och kan lägga in personen i ett eller annat fack och stänga lådan. Personligen så skulle jag vilja leva i en värld utan dessa fack, där termen ”rasifierad” inte utgjorde någon sorts hedersbetygelse eller en påtvingad medlemsbricka i en lätt inavlad åsiktsklubb. Vi gillar alla olika – och olikheterna måste skyddas, förstärkas och bevaras, allt så att vi kan fortsätta ha vår fina mänskliga tacobuffé.
I dag när det på fullt allvar går att läsa hur det ska vara ”vänster” att vara emot ”kulturell appropriation” – exempelvis då vita personer går runt i afro eller har på sig en kimono – så kan man inte göra annat än att klia sig på huvudet. Förstår folk inte att det man gjort är att man norpat – sorry, approprierat – nationalisternas hela världssyn? Efter att ha sett vad vänstern hittills lyckat åstadkomma med den så är det kanske en öppen fråga om de ens vill ha den tillbaka.
