Diego Lunas biografi över den amerikanske fackföreningsledaren Cesar Chavez (spelad av Michael Peña) är inspirerande och medryckande, men också snäll på gränsen till oärlighet i förhållande till sin huvudperson och grovt tillrättalagd i sitt urval av fakta. Det är uppenbart att regissörens syfte varit att göra en hjältesaga för dagens unga om den fattige bondpojken som gjorde det ”omöjliga”; organiserade de huvudsakligen spansktalande lantarbetarna i södra USA fackligt i United Farm Workers (UFW) och tvingade storbönderna och jordbrukskoncernerna till förhandlingsbordet. Den ambitionen är förstås högst förståelig utifrån dagens situation, men för den sakens skull inte oproblematisk.
Säkert trodde de flesta av de gymnasieelever jag såg filmen tillsammans med, en vardagseftermiddag under Stockholms filmfestival, att de bevittnade en autentisk framgångssaga vars landvinningar förändrat livet radikalt för dagens lantarbetare. Förmodligen skulle de bli förvånade om deras lärare berättade för dem att dagens UFW är en liten spillra som krympt från 100 000 till kanske 5 000 medlemmar, eller att organisationen i dag av många utmålas som en affärsrörelse som tillåter familjen Chavez att slå mynt på den 1993 avlidne Cesars namn, snarare än en genuin fackförening.
Och ingenting i filmen låter oss heller ana att arbetsförhållandena i den amerikanska jordbruksindustrin fortfarande påminner mest om tredje världen, med 12-åriga barn som jobbar 10-timmarsdagar och arbetare som dör av värmeutmattning.
Diego Lunas val att fokusera enbart på organisationens första 10–15 år, från grundandet 1962, osynliggör de svåra nyliberala decennierna. Och regissörens uttalade (och beviljade) önskan att få familjen Chavez välsignelse uteslöt förmodligen omnämnandet av obekväma episoder, som när Chavez välsignade Ferdinand Marcos diktatur i Filippinerna.
Inte heller tar filmen upp UFW:s ovana att splittra arbetarklassen genom att spela ut legala mot papperslösa immigranter och migrantarbetare mot den engelsktalande arbetarklassen.
I finanskrisens spår lanserade UFW till exempel så sent som 2010 kampanjen ”Take Our Jobs”, där man försvarade migrantarbetare mot anklagelsen att de ”tar våra jobb” genom att i princip håna den infödda arbetarklassen, som utpekades som för lat för att acceptera lantarbetarnas hårda villkor.
Dessa blinda fläckar gör det möjligt för filmen att förhålla sig helt okritiskt till Chavez tålmodiga reformism, hans pacifism, hans prioritering av konsumentkampanjer och köpbojkotter framför klasskamp och, inte minst, samarbetet med det Demokratiska partiet, i filmen främst representerat av Robert Kennedy. Mer militant opposition till Chavez linje avfärdas i filmen som enbart ett utslag av latinamerikansk machismo. Men de inledande framgångarna för UFW var helt beroende av existensen av en stark samtida progressiv rörelse under 1960- och 1970-talen. När den allmänpolitiska vinden vände föll rörelsen ihop som ett korthus.
Att Diego Luna inbjöds av Barack Obama att visa filmen i Vita huset är knappast överraskande. Den sittande presidenten lånade ju till och med sitt valspråk, ”Yes, we can!”, från Chavez och UFW:s ”Sí se puede!”, och precis som filmen försöker ju presidenten upprätthålla en fasad av illusioner som sedan länge tömts på allt innehåll.
Denna kritik till trots, har filmen Cesar Chavez också stora förtjänster. Det gäller inte minst de scener som skildrar lantarbetarnas livsvillkor och deras närmast feodala beroendeställning gentemot storgodsägarna. Eftersom de ständigt ambulerar från plats till plats, allt efter vilken gröda som står på tur att skördas, är de närmast egendomslösa. Dessutom lever de oftast långt från affärer, och blir därför beroende av jordägarna för såväl bostad som mat och dryck. En scen som särskilt tydligt visar hur djupt lantbrukskapitalets profitintresse koloniserar deras liv är när jordägaren Bogdanovich (John Malkovich) besöker dem på fältet för att varna dem för att lyssna på ”kommunisterna” i UFW. Han har med sig en dunk vatten att bjuda på, men innan någon vågar förse sig måste han påpeka att det är gratis, vilket förmodligen utgör ett sällsynt inslag av givmildhet.
En annan effekt av lantarbetarnas kringdrivande tillvaro är att barnen sällan kan gå i skolan och dessutom behöver familjerna i alla fall inkomsten från deras arbete. Just detta, att kunna ge barnen en bättre framtid, vilket kräver skolgång, är i filmen ett av den unge Cesar Chavez främsta argument när han försöker övertala föräldrarna att våga organisera sig. Att barn som arbetar i jordbruket i USA enligt Human Rights Watch än i dag hoppar av skolan fyra gånger oftare än andra barn nämns dock inte.
