Tv-kritikern Caitlin Moran blev känd i Sverige med boken Konsten att bli kvinna, en självbiografi om ett feministiskt uppvaknande. Den inleds lovande med orden ”Feminismen är för viktig för att vara en interndiskussion bland akademiker”. Moran ville föra ut feminismen till folket och boken sålde bra.
Denna feminism är, om man vill vara snäll, lite gammaldags. Den är totalt ointresserad av det faktum att sexism, rasism och klass samspelar och att alla former av orättvisor därför borde spela roll för någon som kallar sig feminist. Konsten att bli kvinna är bitvis rolig, som när Moran skriver att man borde ha så mycket könshår att det ser ut som att det sitter en silkesapa i knät, en silkesapa som kan skutta iväg och sno saker åt en. Det är fint. Men ofta mindre kul, till exempel skämtas det långtråkigt nog om att ha för många skor och om svårigheterna att hitta en klädsam BH. Caitlin Moran vill att feminismen ska vara skojig och lättsam men igenkänningshumorn som ska inkludera ”alla kvinnor” riktar sig bara till dem som har pengar och helst ligger med män.
Caitlin Morans nya bok Att skapa en tjej är en roman och det funkar bättre. Det är tidigt 1990-tal och 14-åriga Johanna är ensam. Hon har inga kompisar och umgås bara med sina ganska motvilliga bröder. Familjen lever på existensminimum och när pappans sjukpenning hotas att dras in sitter Johanna en hel sommar och väntar på att kommunens bruna kuvert ska dimpa ner i hallen, så att hon kan slänga det och på så sätt skjuta upp problemet. Det är sorgligt och bra illustrerat om hur det är att leva nära en avgrund ekonomiskt, om hur små förändringar kan få allt att brista. Det finns ett klasshat här som helt saknas i Morans tidigare bok, där den egna arbetarklassuppväxten mest användes som en rolig fond, som något avlägset att skratta åt.
Johanna längtar intensivt bort från industristaden Wolverhampton, precis som hennes pappa längtar bort och precis som hennes sorgsna storebror, som de andra killarna ropar gaylord efter, vill bort. Klassresan är det centrala målet. Pappan drömmer om att bli musiker, eftersom ”enda vägen härifrån är att bli boxare, fotbollsproffs eller popstjärna”.
”Till jul är vi miljonärer”, är hans mantra och resten av familjen vill så gärna tro på det.
Men när ingenting går åt rätt håll bestämmer sig Johanna för att skrota den hon är och helt enkelt uppfinna en ny tjej, en som det ska gå bättre för. Den nya tjejen heter Dolly Wilde och hennes soundtrack är Holes Teenege whore. Hon är tuff och modig och lyckas (lite oväntat snabbt) bli musikrecensent på en kreddig musiktidning. Där kämpar hon hårt för att passa in och döljer desperat att alla skivor hon hört är de som går att låna på biblioteket. Dolly gillar också att röka, dricka whiskey och ha mycket sex.
Och här är Caitlin Moran bra. Hon kan skriva om sex utan att väja för de problem som patriarkatet för med sig men också utan att ge känslan av att allt tillfälligt sex för unga tjejer är ett slags självskadebeteende. Sex kan vara askul. Sedan finns det svin som kan göra att det blir hemskt. Det kryper i kroppen på mig när Johanna försöker muntra upp sig efter dåligt sex med att tänka på hur skönt den där snubben måste ha haft det, och det är ju alltid nåt! Till slut tröttnar hon och lackar ur på en vidrig överklasskille och av bara farten gör hon upp med hela sitt fejkade liv. Det är skönt och inte en minut för tidigt.
Att skapa en tjej är sorglig och rapp och rolig på ett sätt som liknar ståupp-komik. Det kan man tycka olika om, men för mig funkar det just här, även om långt ifrån alla one liners leder till skratt. Jag tycker om Johanna och hennes bröder, det är fint att läsa om hur de delar säng, dricker sig fulla och dansar i mörkret tillsammans. Och det är sorgligt hur mycket skit Johanna måste ta för att passa in i kultursvängen.
I slutet önskar jag att Moran ville vara tydligare i sin kritik mot den individuella klassresan som yttersta mål. För den finns där, men kläds in i ett hurtigt ”Behandla din nästa som du vill bli behandlad själv”-snack och det tar tråkigt nog udden av det hela.
Med lite god vilja kan man ändå läsa in en uppmaning i slutet: gör inte en klassresa på andras bekostnad, till exempel din pappas eller din brorsas. Och snobbiga överklasskillar är inte så roliga att ligga med som man kan tro, så skit i det bara. Var snäll nu, säger Johanna till sig själv, sparka aldrig nedåt igen. Och jag kan bara hoppas att detta synsätt också kommer att överföras till Caitlin Morans feminism, det skulle göra den så mycket bättre.
