Vi i Asylkommittén Gävleborg blev glada när vi fick besked om den nya regeringens avsikt att göra FN:s barnkonvention till svensk lag – allt för många fall visar nämligen att den inte följs idag. Men vi vädjar också om amnesti för de barn som just nu lever i ovisshetens helvete i Sverige, skriver veckans debattör.
Alla barn har samma rättigheter och lika värde, samma rätt till liv och utveckling, lek och vila, skydd och hjälp. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och har ratificerats av 193 länder, varav Sverige var ett av de första.
Vi i Asylkommittén Gävleborg har länge arbetat för att barnkonventionen ska göras till lag och blev glada att höra att det också är den nya regeringens avsikt. De länder som ratificerat barnkonventionen är bundna att följa den, men Asylkommittén kan visa med alldeles för många exempel att så inte är fallet.
I samband med den nyligen avslutade hungerstrejken utanför Migrationsverket i Gävle far en nyss fyllda 13-åring mycket illa. Hennes mamma är en av de albaner som hungerstrejkat. Hon och mamman står inför att avvisas, trots att mamman misshandlats av sin make och flickan har slagits sedan hon var mycket liten. Pappan, har hon berättat, bär alltid pistol, och har – tack vare sitt kontaktnät – hittat dem när de gömt sig. Pappan arbetar som polis, något som Migrationsverket inte tagit fasta på i sin utredning. Den korta intervjun med flickan utfördes av manlig handläggare med manlig tolk.
Vi minns lilla Sandra som föddes samma dag som prinsessan Estelle och som blev brutalt hämtad ihop med sin mamma mitt i natten, separerad från sin pappa, tagen till ett land där mamman är förskjuten av familjen. Vi minns de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationsverket förra våren, hur deras åldrar ifrågasattes. En del har hänt sedan dess i lagstiftningen, men det hittas alltid vägar att kringgå, och misstänkliggöra.
För tio år sedan avvisades en romsk flicka från Gävle (i samma ålder som den albanska flickan). Vi i Asylkommittén hade lärt känna henne som ett barn med oerhörd drivkraft och livsaptit. Det första som hände henne när hon kom tillbaka till plåtskjulen i Serbien var att hon blev våldtagen.
Den 13-åriga flickan säger ofta om min yngsta dotter att ”she’s born with luck”. Turen att födas i ett land utan krig eller blodshämnd. Turen att ha föräldrar med stabil ekonomi. Turen att ha en pappa som inte slår och en mamma som inte är djupt deprimerad på grund av rädslan för framtiden. Hon försöker leva som en normal tonåring, med skola, vänner, film och musik. Hon kämpar för att ljuset ska vinna över mörkret, och jag skäms för att det här landet, den dag då hon kom hit, inte hade vett att säga välkommen. Skäms för att barnen inte tas emot med all värme, all glädje.
Vi i Asylkommittén tror att barnkonventionen som lag blir ytterligare en motvikt till en avhumanisering som satts i system. Barnkonventionen som lag gör det svårare att blunda.
Barnkonventionen som lag är en skyldighet.
Och till dess att lagen blir verklighet vädjar vi om amnesti för de barn som just nu lever i ovisshetens helvete. Alla barn har rätt att rota sig, känna trygghet och lära sig tillit.
