I Marx texter om bas och överbyggnad är det utan tvekan överbyggnaden som är det försummade syskonet. Medan de materiella omständigheterna i produktionsprocessen grundligt utreds, skissas överbyggnaden bara snabbt. Men när oproportionerliga mängder intellektuella, människor som mest var intresserade av kulturuttryck, anslöt sig den marxistiska rörelsen, fick överbyggnaden oproportionerlig uppmärksamhet.
Antonio Gramsci var bland de första marxister som på allvar vände sin uppmärksamhet mot överbyggnaden. Men hans undersökningar grundade sig inte i ett allmänt och vagt kulturintresse, utan i materiella problem. Varför verkade den revolution som förutspåtts av Marx inte komma och vilken var grunden för den fascistiska rörelse som satt honom i fängelse? I sitt sökande efter svar formulerade han tolkningar av ämnen som kulturens struktur och de intellektuellas roll i den socialistiska rörelsen, tolkningar som gjort honom till en av världens mest inflytelserika tänkare.
Till skillnad från många av de akademiker som senare anslutit sig till undersökningarna av överbyggnaden satt Gramsci inte fast i något elfenbenstorn. Antonio A. Santucci vill i Antonio Gramsci – Intellektuell och politisk biografi lyfta fram vidden och betydelsen av hur Gramsci sammanvävde teori med politisk organisering. Gramsci var först och främst en politiker. I andra hand var han en teoretiker, men hans teori uppstod som en konsekvens och aspekt av hans politiska handlande.
Santucci var och är, ännu efter sin död, en av världens främsta Gramscikännare. I den här biografin har han sammanställt en översikt över Gramscis liv och idémässiga utveckling. Boken strävar efter att vara en introduktion, uppdelad i tre delar: de politiska texterna, Breven från fängelset och Fängelseanteckningarna.
Trots sitt stora akademiska inflytande var Gramscis familj långtifrån rik nog att skicka honom till högre studier. Tack vare ett stipendium kom den begåvade eleven ändå iväg till universitetet i Turin. Han levde ett liv nära svälten, mitt i den italienska industrialismens centrum. Det var bilföretagens stad han levde i. Fiat, Lancia, Diatto och Itala – de hade alla sin produktion i Turin. I takt med att industrin expanderade attraherades allt fler till Turin, en stad som snart samlade landets arbetarelit.
Gramsci studerade flera vitt skilda ämnen, men avlade aldrig någon samlad examen. Efter att en tid fokuserat på sina studier sveptes han snart med i den snabbt framväxande socialistiska rörelsen i Turin.
Likt Karl Marx började Antoni Gramsci sin bana som journalist, ett yrke där han snabbt skaffade sig ett gott rykte genom att skriva för olika socialistiska tidningar i Turin. Efter en tid övertog han redaktörskapet för socialistpartiets tidning Avanti!, men bibehöll den politiska aktivismen. Några år senare startade han och en grupp kamrater tidskriften L’Ordine Nuovo. Den förde en konkret politisk linje och propagerande bland annat för arbetardemokrati i form av verkstadskommittéer, men bedrev samtidigt en mycket aktiv kulturjournalistik.
Gruppen kring tidskriften följde uppmärksamt den kulturpolitiska utvecklingen i den framväxande Sovjetunionen. De brottades själva med idéer kring att skapa revolutionär kultur. Samtidigt arbetade de för att introducera konstnärer för en arbetarpublik på ett tillgängligt sätt, utan att förlora komplexiteten. Det är också här Gramsci påbörjar sin utredning av den allt starkare fascismens natur och drivkrafter. Tillsammans med de senare Fängelseanteckningarna är det enligt Santucci bland artiklarna han skrev för L’Ordine Nuovo vi hittar Gramscis mest betydelsefulla arbete.
Kretsen kring L’Ordine Nuovo var dock inte helt rumsren inom resten av socialistpartiet. Flera högljudda falangstrider ledde till att ingen ur redaktionen fanns representerad när det italienska socialistpartiet för första gången närvarade vid den kommunistiska internationalen i Moskva. Väl där gjorde Lenin dock en sak fullständigt klar: i Italien var Gramsci den tänkare som bäst förvaltade den tredje internationalens linje.
Det var ett omdöme som kraftigt stärkte Gramscis inflytande i partiet. Det medverkade också till att han utnämndes till partiets representant i den kommunistiska internationalens exekutivkommitté. Men Gramsci var vid det här laget utbränd. Han reste därför till ett sanatorium utanför Moskva för att hämta sig innan han återupptog arbetet.
På sanatoriet träffade han sin blivande fru, Giulia Schucht. De fick så småningom två barn, Delio och Giuliano, varav den yngste aldrig fick möta fadern innan denne dog. Hos Santucci skymtar Giulia mest förbi som ett oroligt, mentalt instabilt element i bakgrunden. I stället är det hennes syster Tatiana Schucht som ägnas mest uppmärksamhet. Med henne utbytte Gramsci i sin brevväxling såväl teoretiska idéer som oro över familjen under sin fängelsetid.
Gramsci häktades första gången i sin frånvaro av den italienska regeringen när han befann sig i Moskva. Samtidigt utsågs han av internationalens exekutivkommitté att sköta kontakten mellan dem och det italienska kommunistpartiet. Han flyttade därför till Wien, men när han valdes in som parlamentsledamot i Italien kunde han tack vare Italiens parlamentariska immunitet återvända till landet.
Immuniteten höll honom förhållandevis trygg under två år. Det arbete han lagt ned på att förstå och kartlägga fascismen hindrade dock inte att han utvecklade en ”sekteristisk” ovilja att skapa breda, väpnade allianser mot fascisterna. Renlärigheten triumferade i det kritiska ögonblick när allianser behövdes, ett misstag som så småningom skulle stå inte bara Italien, utan även Gramsci personligen, dyrt.
Med benito Mussolini vid makten varade Antonio Gramscis immunitet inte länge. Som det italienska kommunistpartiets ledare häktades Gramsci och dömdes till förvisning. Ett inte allt för otrevligt straff med tanke på omständigheterna, ansåg han själv. På fängelseön Ustica bodde han relativt fritt tillsammans med kamrater och tog långa promenader. Det var en kortvarig glädje. Efter en månad häktades han igen.
”Vi måste hindra denna hjärna från att fungera i 20 år”, lär Mussolini ha sagt om Gramsci, en man han utan tvekan betraktade som farlig. Domstolen tycks ha lyssnat. Den här gången sattes Gramsci först i rannsakningsfängelse, innan han efter ett och ett halvt år dömdes till drygt 20 års fängelse under usla förhållanden. Det var då arbetet på hans mest berömda verk, de så kallade Fängelseanteckningarna, påbörjades. Det rör sig om just anteckningar, nedkastade i de anteckningsböcker han hade och utan någon större möjlighet att ordna texten tematiskt eller omarbeta den.
Santucci hittar sin modell för att tolka Gramsci hos Gramsci själv. I linje med vilka verk av Marx som Gramsci ansåg värda att ta på allvar anstränger sig Santucci för att särskilja den ”färdige” Gramsci från de verk som bara gav uttryck för halvfärdiga tankar. Ett inte helt lätt arbete när man har att göra med en tänkare som till större delen finns bevarad i brev och anteckningar han aldrig fick chans att sammanställa. Gramsci dog kort efter att ha släppts från fängelset efter tio år.
Mer hjälp har Santucci av Gramscis vilja att rikta uppmärksamhet mot ”rytmen” i en tänkares teori. Att upptäcka det som karaktäriserar just den tänkaren som egen teoretiker, den bakomliggande struktur som kan kallas ”Marx” eller ”Gramsci”.
Den rytm Santucci antyder att han utskiljer hos Gramsci är den hos en tänkare som strävar efter att upplösa slutna tankesystem. Gramsci kom enligt Santucci inte till sina problem med färdiga begrepp, redo att analysera hur de uttryckte sig i varje enskildhet. Begreppen uppkom snarare ur det problem han förutsatt sig att lösa och, ironiskt nog, ur fängelsecensurens krav på att undvika marxistisk terminologi.
Trots, eller på grund av, den rytm Santucci tycker sig utskilja i Gramscis tänkande känner han sig nödgad att vända sig mot varje försök att skapa en ”gramscism”. För det är lätt att glorifiera Gramsci. Dels eftersom han slog ur underläge på så många sätt. Dels eftersom han för många fått representera vänsterns hopp. En bred och användbar teori, som inte bär samma arv av förtryck som det som fläckar många av Sovjetunionens politiska ledare.
Viljan att undvika att glorifiera är något som, om man gör en välvillig tolkning, kan förklara de grovt rasistiska Gramscicitat som förekommer i boken, till synes utan anledning. De gör det tydligt att Gramsci inte var någon profet, utan en tänkare som bör attackeras för sina fel och brister, oavsett vilka stora teoretiska avancemang han gjort.
Om Gramsci har hyllats av vänstern till den grad att det finns risk för helgonförklaring har han definitivt undkommit det ödet hos delar av högern. Hans breda inflytande har inom vissa miljöer gjort honom till ett konspiratoriskt spöke som går genom västvärlden, redo att störta kulturen i förfall. En ledstjärna för en vagt sammanhållen konspiration för att infiltrera kulturen.
Själva konspirationen tycks mest bestå i att människor inom media med vänsteråsikter uttrycker dem, men själva åberopandet av Gramscis namn verkar vara tillräckligt för att frammana en känsla av ett hot.
Helt utan grund är inte farhågorna. Gramscis tankar återfinns i en lång rad teoretiska skolor. Inte minst hans idéer om hegemoni, att den dominerande gruppen sätter agendan för normativiteten och det sunda förnuftet. Likaså hans idéer om betydelsen av organiska intellektuella, tänkare som kommer ur de förtryckta grupperna själva.
Intellektuell och politisk biografi avslutas med en reflektion över vad Gramsci betyder ”i dag”. Texten är från 1996, egentligen det första kapitlet i en helt annan bok och man kan fråga sig vad den egentligen gör där. Den historiska situation för vilken Santucci, likt en varumärkestrogen läkare, ordinerar en dos Gramsci är inte densamma som i dag. Men andemeningen går fram. Gramsci är en tänkare att ta med oss, att återvända till och finna en rytm hos som kan leda oss vidare.
Santucci har ägnat stora delar av sitt liv åt Gramsci och tycks känna hans texter utan och innan. Det är en kunskapsmassa som hos en sämre författare hade kunnat bli ett tröttsamt uppradande av fakta. Gramsci själv beskrev utantillkunskap som skadlig, något som bygger barriärer mellan proletärer och intelligentia. Kulturens mål bör inte vara kunskap i betydelsen ”data”, utan att vi genom litteraturen ska känna oss själva, vilket vi uppnår genom att känna andra.
Santucci kan hantera sitt material. Säkerheten och kunskapen är hela tiden uppenbar, utan att bli påträngande. För den som kommer till Gramsci för första gången, på jakt efter en ingång, är Santuccis korta och kärnfulla biografi rätt bok för den som vill lära känna honom – och därigenom sin egen roll.
