Det ryktas att Nightcrawler egentligen skulle fått den svenska titeln Mannen från Almega, men att arbetsköparorganisationen drog sig ur sponsoravtalet eftersom vd:n Jonas Milton tyckte att Jake Gyllenhaals karaktär hade ”taskig kvinnosyn och ful frisyr”. Det skulle förstås kunna vara en ren skröna, men sant är i alla fall att den ambulansjagande frilansfilmaren Louis Bloom utgör ett idealexempel på den fullständigt flexibla arbetskraften. Han har helt förträngt alla former av människovärde som inte kan sammanfattas av ett marknadspris och han skulle aldrig drömma om att tillmäta sig själv, eller någon annan, ett högre – eller, för den delen, lägre – värde än resultatet av den senaste löneförhandlingen.
För Bloom är marknaden en ofelbar härskare över människans lott. Den infiltrerar helt hans kontakter med andra människor och förvandlar bokstavligen varje mänsklig relation till en relation mellan ting, eftersom kontrahenterna helt kommer att inta varuform i förhållande till varandra. ”Hur mycket är jag värd?” ”Hur mycket är du värd?” ”Vilka tjänster måste jag erbjuda dig?” ”Vilka tjänster kan jag utverka från dig?” Det är frågor som genomsyrar varje konversation i Nightcrawler.
Ta exempelvis restaurangscenen, en bit in i filmen, när den nu framgångsrike Bloom bjudit ut nyhetschefen på det tv-bolag han jobbar för, Nina Romina (Rene Russo). Bloom vet att hennes tvåårskontrakt är på väg att ta slut och att hon riskerar att få sparken på grund av svaga tittarsiffror. Han vet att hon behöver hans extrema material. Alltså försöker han förhandla sig till bättre villkor. Till dessa villkor hör att han vill ha en både vänskaplig och sexuell relation till Romina. ”Man gör inte så mot vänner”, svarar hon när han på så vis försöker pressa henne till sex. Men självfallet gör man det, menar Bloom, och förklarar leende sin syn på vänskap med hjälp av en modern kliché: ”En vän är en gåva man ger sig själv”.
Louis Blooms fulländade förmåga att betrakta omvärlden genom marknadens ögon gör honom överlägsen i sitt yrke. På en olycksplats eller mordscen kan han komma närmare ”blodet” än någon annan eftersom han helt saknar, för marknaden ovidkommande, respekt för döda och döende. ”Men han är en kollega”, invänder Blooms praktikant (en ung hemlös man) när ett offer råkar vara just detta. Inte nu längre, nu är han ”produkt”, svarar Bloom. Det handlar inte så mycket om att Bloom saknar moral, att han inte kan skilja på rätt och fel, utan snarare om att han hyser den självklara övertygelsen att det som betalar sig är rätt.
I sin sociopatiska vulgärmaterialism är Louis Bloom 2010-talets svar på Patrick Bateman. Men det finns också en historiskt talande skillnad mellan de båda. Antihjälten från American Psycho (film 2000, roman 1991) gömde sig bakom en yta – omsorgsfullt preparerad framför badrumsspegeln varje morgon – så effektiv att nästan ingen kunde genomskåda vem han var. Louis Bloom har absolut inget behov av en yta. Vad du ser är vad du får. Han bryr sig inte ens om att tvätta blodet från skjortan innan han besöker tv-studion, medan Bateman hysteriskt tvättade, städade undan, gömde, sminkade över.
År 2014 kan Louis Bloom behandla alla med samma öppet avhumaniserade förhållningssätt som Bateman applicerade på prostituerade, hemlösa och blivande mordoffer. Medan Bateman höll på att drivas till vansinne av klyftan mellan sitt brutala inre och omvärldens bild av hur en någorlunda normalempatisk människa borde vara, så plågas inte längre Bloom av några sådana humanistiska förväntningar. Han är ett solitt exemplar av den nyliberala idealmänniskan.
Men Louis Bloom har inte alltid varit sådan. Som han själv förklarar, när han tidigt i filmen söker jobb på ett skrotlager, växte han upp i en tid när skolan lärde honom att förvänta sig att omgivningen tog en viss hänsyn till hans människovärde. Men, skyndar han sig ivrigt att påpeka, någon sådan hänsyn förväntar han sig naturligtvis inte från en modern arbetsköpare.
Så tydliggör Nightcrawler att devalveringen av människovärdet tar sin början i klassrelationen mellan arbetsköpare och arbetare (inflytandet av otrygga anställningsformer poängteras upprepade gånger). Det är här, inte i någon inneboende mänsklig ondska, som förklaringen till fallet Bloom ska sökas. Därför är inte Nightcrawler främst en moralsaga om medias och mediakonsumenternas (”vår”) blodlusta, vilket många recensenter framhållit. Det är istället en film om ett samhälle där unga (och mindre unga) förväntas avstå från bostad och familj för profiternas skull, medan arbetsköparna rycker på axlarna och anser att ”det är rätt normalt. Det viktiga för oss på arbetsgivarsidan är att vi har nödvändig flexibilitet i företagen” (Jonas Milton till Svt.se 20/11 2014).
Dan Gilroys regidebut är dessutom det bästa som gjorts på den västra sidan Atlanten i år.
