När Common, eller Lonnie Rashid Lynn som han egentligen heter, bjöds in för att delta i en diktuppläsning i Vita Huset våren 2011 väckte det starka reaktioner hos många. Polisfacket i delstaten New Jersey protesterade med hänvisning till textraderna i låten ”A Song for Assata”, om den före detta medlemmen i den militanta afroamerikanska organisationen Black Liberation Army, Assata Shakur, som 1977 dömdes för mord på polismannen Werner Foerster.
Common växte upp i det slitna södra Chicago där Barak Obama arbetade med social organisering långt innan han valdes till president. Han har alltid varit tydlig med sina politiska åsikter, så pass att han ibland kallats moraliserande tråkig och näst intill förutsägbar, men vad man än tycker om plakatpolitisk popmusik är det få som kan ifrågasätta hans ställning som en av hiphopens allra största. I somras släppte han sitt tionde album, Nobody´s Smiling. En mörk skildring av en brutal vardag med gängrelaterat våld och social utslagning i den gamla hemstaden som återigen fått det tvivelaktiga smeknamnet Murder Capital of America.
– För mig handlar det om att ge tillbaka något till staden jag kommer ifrån, att försöka vara en röst för alla som kämpar med tillvaron. Livet har blivit ganska tufft för många de senaste åren. Inte bara i Chicago, utan i hela USA. Och med det följer tyvärr våld och många ungdomar dras in i det där och dödas, det måste lösas på något sätt…
Det låter nästan som att du skulle ha ett ansvar. En dum fråga kanske, men känner du dåligt samvete för att ha lyckats?
– Inte dåligt samvete kanske, men definitivt ett ansvar. För trots allt så påverkade ju min uppväxt mig till att jag blev den jag blev, och de möjligheter jag fått. Kolla här, jag sitter i Stockholm just nu och pratar med dig. I Chicago är det fullt av ungdomar som aldrig ens har hört talas om Sverige, de har fullt upp med annat för att få livet att gå ihop. Det vore bara dumt av mig om jag inte kände att jag är skyldig dem något. För jag har varit där i deras situation.
Tillsammans med Chicagos andra stora rappare och megaproducent Kanye West jobbar Common med flera ungdomsprojekt för att stötta barn och tonåringar som har det tufft. Common Ground Foundation är ett sätt att hjälpa till och precis som på senaste skivan ge en röst åt en grupp som sällan blir lyssnade på.
– Det handlar om praktiska saker där det faktiskt går att göra skillnad. Som att hjälpa till med skolan eller bara att få ut barnen på sommarläger, så att de kan få en chans lämna staden ett tag och upptäcka nya grejer. Bland annat kör vi ju en gratisfestival där artister som jag, Kayne, De La Soul och Jay Electronica brukar uppträda. Något måste man göra och kan sådant här förändra livet för några, då är det så klart värt det.
När förstod du själv att det var musik du ville syssla med?
– Det var egentligen först när jag hörde artister som KRS-One och Rakim. Jag började skriva lite själv i 14-årsåldern och upptäckte att jag mådde bra av det. Ganska snabbt fick gruppen jag rappade med öppna för artister som N.W.A och Big Daddy Kane hemma på klubbarna i Chicago, det var nog då jag insåg att jag kunde bli artist på riktigt.
Jag intervjuade just Big Daddy Kane för den här tidningen i våras. Han tyckte att mycket av dagens hiphop var tråkig, att spontaniteten försvunnit. Hur ser du på det?
– Oj, där håller jag inte alls med faktiskt. Jag älskar hiphop, men precis som i alla genrer kan det köra fast ibland med en känsla av att alla bara upprepar sig. Men kolla hur det ser ut just nu, det släpps fantastiskt mycket bra musik av unga artister som Kendrick Lamar och Drake, killar som verkligen leder en ny utveckling. För att inte tala om tjejer som Nicki Minaj och Dreezy som verkligen kör sin grej och lyckas väldigt bra med det. Och samtidigt kan vi äldre som jag, Nas och Jay Z fortfarande hålla på, haha.
