Få kan somLena Kallenberg utan omvägar ledsaga läsaren rätt in i livet som det var. Sätta den mitt i ett historiskt Stockholm där de luggslitna står i centrum. Trasiga utanförskapare. Prostituerade, änglamakerskor, bödlar och föräldralösa barn. Men hon tar också upp dagsaktuella teman i sina böcker, krogpersonal som sliter benen av sig för en svart lön som knappeligen betalar hyran, eller ensamstående fattiga mödrar som har drömmar om glasspinnar till barnen, utan ångest inför en tom plånbok. Hon berättar om personer vid sidan av allt det som liknar gräddfil, de som får kämpa lite hårdare för sin överlevnad.
Nu handlar det om Farmors son. Lenes pappa. Ofta tilltalas han direkt av bokens författarröst, ”Den avskavda ytterdörren bär fortfarande en handtextad skylt med ditt namn”. Men annars talas det mest om Ella, hans mamma, en ung servitris från Söder. Lena Kallenberg tar oss tillbaka till protestdemonstrationerna mot dödsskjutningarna i Ådalen 1931. I tumultet blir farmor ”Röda Ella” anhållen och fängslad. Hon fortsatte sin upproriska bana. Är nu en av kvinnorna som höjer sin röst mot orättvisor. ”Vi har också rätt å demonstrera å hålla tal såsom männen.” Röda Ella är arg, närmast oresonlig, enligt många. Hon träffar den man som ska bli Lenes farfar, men tackar nej till att gifta sig med honom och går därmed miste om att bli en ärbar fru och mor. Hon har nämligen gjort sitt val. Hon har valt politiken och den lille sonen blir ganska omgående bortplacerad.
Det här är framför allt en historia om en trasig pappa, en vingskjuten person som i skuggan av sin mammas frånvaro aldrig riktigt hittade ut i livet. En pojke som saknade det trygga, som förvandlades till en man utan fotfäste. Han bodde hos sina morföräldrar och när de dog sökte han upp sin mamma och fick på nåder bo hos henne, i ett hem fullt av andra inneboenden, flyktingar, kommunister och fredsivrare som lärde honom, att familjen betyder inget. Kampen är allt.
Läsaren lotsas fram genom motståndsaktioner under andra världskriget fram till Vietnamrörelsens 1970-tal. Tidens strömningar radas upp i bokens sidor. Ett Sverige i förvandling mejslas upp. Där några dyrt får betala priset av en samhällsutveckling som når fram till nutid.
Lenes pappa hamnar på Beckomberga sjukhus. Hans liv blev för smärtsamt. Han har flytt till en annan verklighet, någon annanstans. Den sista gången hans dotter träffar honom är på bårhuset. ”Du liknar mest en grå galt med den uppsvällda buken i vädret. Obducenten är nöjd med att någon äntligen ger sig tillkänna.” Det blir till ett fint ögonblick för ett barn som saknar sin pappa. Som besöker hans smutsiga lägenhet. Doft av urin och gammal tobak. Vita larver i klädhögen. Misär.
Det handlar om såriga relationer, ett pendlande mellan närhet och avståndstagande. En farmor som valde striden framför sin son. Det handlar om en far som valde flykten framför sin dotter. Och en dotter som kanske har mer gemensamt med sin farmor än med sin pappa. En bok full av förlorare.
Men Lene är en jordnära arvinge. Hon plockar upp papper, fotografier och schackspel, hon sorterar bland skräp, minnen och tidningsartiklar. Hon försöker förstå. Gå tillbaka i tiden. Ända till sin egen barndom på barnhemmet. En tid återuppstår, framhamrad via stora historiska händelser. Där finns farmor och ibland pappa. Och så blir det nutid. Lene bär sin farmors upproriska sinnelag. Hon har inte haft en lätt barndom. Den var full av vuxensvek och frågor utan svar.
Och ur detta kommer berättelsen fram om kampen som vi alla för, en kamp för det man tror på och försakelser som måste göras. Att uträtta något för att förändra världen.
Jag läser och berörs. Ibland mindre. Ibland inte alls. Ibland blir det uppräkning. En historiebeskrivning som hastar. Händelser som staplas på hög. Men när jag slagit ihop boken och funderar över känslan. Då är den stark. Det är sorgesamt att livet ska vara så hårt mot den svaga, kräva så stora uppoffringar. Man vill gråta åt alla dessa hjältar som hamnar på bårhuset utan att ha fått visa någon sin storhet. Man vill gråta över tidens kräftgång.
Jag läser om en dotter som försöker se förbi elände, missbruk och svaghet, som försöker gå vidare. Läsa historien. Lära sig älska även det defekta. Kanske läser jag min egen historia. I ett klassamhälle som har en obeveklig lag. Makten bestämmer över styrkan att förändra. ”Jag knäar under din askas tyngd. Nätt och jämnt lyckas jag sänka ner urnan i jorden…”Där även begravningen av en far blir en manifestation av sårighet, av bitterhet och besvikelse. Livet är bra sorgligt. Ibland.