[Bok] Alejandro Leiva Wenger – Till vår ära (Modernista)
För 13 år sedan kom en av 00-talets bästa svenska prosaböcker. Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära är ett pionjärarbete i det att den både är djupt politisk – ett slags arbetarlitteratur, med fokus på uttråkade invandrarungdomar vid tunnelbanans ändhållplatser – och stilistiskt anspråksfull på en och samma gång.
Jag vet knappt någon som på 87 sidor visat en så oerhörd språklig virtuositet som Leiva Wenger. Att Modernista nu bestämt sig för att återutge Till vår ära i pocket är alltså inte bara en händelse i sig, utan också en utmärkt påminnelse till alla som fortfarande tycker att estetik är dekadens – som om arbetarklassens litterära modus är och förblir den vagt omarbetade borgerliga romanen. Jag vet att ni finns, för ni brukar maila mig.
[Utställning] Lina Selander – A Continuous Shift of Perspective
(Örebro konsthall)
Till och med den 4 januari kan man på Örebro konsthall se ett antal videoverk av svenska konstnären Lina Selander. Hennes konstnärskap rör sig ofta kring minnande och överföring, vanligen med utgångspunkt i visuella medier och deras särskilda makt över perceptionen.
Den som är det minsta intresserad av historieskrivning men inte kan ta sig till Örebro, eller för den delen till nästa års Venedigbiennal där Selander är Sveriges representant, kan googla fram och titta på ett urval av hennes filmer på internet.
[Bok] Niklas Åkesson – Sokrates död (CLP Works)
Poeten Niklas Åkessons debutbok tar avstamp
i det ögonblick då Sokrates lyfter giftbägaren efter att ha dömts till döden för att ha förlett Atens ungdom. En parallell scen äger rum på en perrong där en person väntar på tåget och försöker lära ett barn att läsa analoga klockor. Samtidigt – eller när det nu är, i Sokrates död är tiden upphackad, flytande – ligger en kärleksrelation i dödsryckningar. Allt medan Platon går runt och rotar i papperskorgar.
Jag tycker mycket om Åkessons temporala Penelopeväv, i synnerhet när den lyfter sig över sin genre och låter den tragiska kören sjunga bredvid filosofiska skalkommandon.
[Film/konsert] Hydras Dream – En kvinnas martyrium
Under vinjetten Sounds of Silence har Cinemateket i Stockholm det senaste året låtit några olika artister komponera och framföra musik till stumfilmer. Efter bland andra Anna Järvinen och Dungen är det nu på lördag (6/12) dags för Hydras dream, som är ett samarbete mellan geniet Anna von Hausswolff och vane stumfilmspianisten Matti Bye, att tolka Carl Theodor Dreyers film En kvinnas martyrium (1928).
När jag själv såg den senast, för övrigt med komp av just Bye, var jag helt sänkt i en vecka efteråt; Maria Falconetti är otrolig som den dödsdömda Jeanne D’Arc. Den som infinner sig på Filmhuset
i helgen kan få anledning att glädjas för lång tid framöver.