ohn Eleuthère du Pont (1938-2010) var en av arvtagarna till Du Pont-familjens gigantiska förmögenhet. Hans förfäder emigrerade från Frankrike till USA efter franska revolutionen. I det nya hemlandet investerade de sina pengar i en krutfabrik, som snart gjorde dem rika. Under 1800-talet såg de sedan till att pengarna stannade inom familjen genom noggrant planerade kusinbröllop. Familjebolaget, DuPont, expanderade så småningom inom den kemi-tekniska sektorn och lanserade under 1900-talet bland annat konstfibermaterial som nylon, kevlar och elastan (spandex).
Men John du Pont var aldrig särskilt involverad i familjeföretaget. Han använde i stället pengarna till att utveckla sina egna intressen, som sträckte sig från ornitologi till brottning, via konkyliologi (läran om blötdjursskal), filateli, simning och modern femkamp. Nitton år gammal grundade han delstaten Delawares naturhistoriska museum.
Men om någon utanför den inre kretsen i dag minns John du Pont så är det för att han den 26 januari 1996 sköt ihjäl brottaren Dave Schultz, som vid tillfället bodde med sin familj i ett hus på du Ponts ägor. Vid rättegången hävdade försvaret att du Pont led av paranoid schizofreni och trodde att Schultz var del av en internationell konspiration ute efter att mörda honom. Rätten såg du Ponts mentala tillstånd som en förmildrande omständighet, men dömde honom ändå till 10-30 års fängelse för tredje gradens mord. År 2010 dog han i fängelset av KOL och emfysem. I sitt testamente lämnade han 80 procent av sin förmögenhet till en bulgarisk brottare, tillika olympisk guldmedaljör, Valentin Jordanov.
Bakgrunden till mordet – John du Ponts relation till brottarbröderna Dave och Mark Schultz, som båda vann OS-guld i Los Angeles 1984 – har nu blivit material till filmen Foxcatcher. För regin står Bennett Miller, som blivit lite av en specialist på biografiska filmer om kontroversiella amerikanska 1900-talspersonligheter. Mest känd här i Sverige är han väl för Capote från 2005, där Philip Seymour Hoffman inkarnerade den berömde författaren.
I Foxcatcher har Bennett Miller tagit en bisarr historia och skruvat den ytterligare ett par varv till en blåsvart dramakomedi. I huvudrollen som du Pont visar Steve Carell att komiker (inte minst amerikanska sådana) oftast är bäst när de slipper skämta (tänk Robin Williams i One Hour Photo). Steve Carell lyckas ge tragisk tyngd åt du Pont, trots att han av någon anledning utrustats med en fejknäsa så enorm att man får känslan att han måste gå lätt tillbakalutad för att inte falla framlänges (den verklige du Pont hade en näsa av respektabel men inte absurd storlek). Kanske ska vi se näsan som en parallell till de kanoner du Pont samlar på, en fysisk utväxt som betecknar familjens näsa för krigsprofiter?
Filmens du Pont är ett förvuxet barn, med för mycket pengar och för mycket familjehistoria att leva upp till. Storhetsvansinne och osäkerhet skaver mot varandra i hans inre. Han är van att få allt som kan köpas, han är bortskämd och nyckfull, men samtidigt plågsamt medveten om avsaknaden av det som pengar inte kan ordna; genuin respekt, äkta vänskap, moderskärlek. Hans vänner brukar kalla honom ”Örnen” eller ”Gyllene Örnen”, påstår han vid ett tillfälle när vi redan vet att han inte har några vänner. Hans enda barndomsvän, chaufförens son, fick betalt av hans mamma för att leka med honom.
Merparten av filmen utspelar sig under andra halvan av 1980-talet, då du Ponts accelererande självhävdelsebehov sammanfaller med den patriotiska vågen under Ronald Reagans styre. Med brottarteamet Foxcatcher, som byggs kring bröderna Schultz, säger sig
du Pont vilja ge amerikanska amatörbrottare samma förutsättningar som sovjetiska stjärnor (trots OS-guld kan bröderna Schultz status sammanfattas av att de bland annat försörjer sig på att ge motivationstal för skolelever för 120 kronor gången). Men, isolerade från omvärlden i en anläggning på du Ponts ägor och under ledning av en man vars kontrollbehov och äregirighet inte motsvaras av någon som helst kompetens, bryts deltagarna långsamt ned, medan du Pont förvandlas till en allt mer paranoid lekledare från det plutokratiska helvetet.
Även om Foxcatcher ibland faller över i fars (näsan…), är det ofta en träffsäker skildring av auktoritära relationer. Bäst är kanske scenerna där den trygge familjefadern Dave (Mark Ruffalo) kämpar med sin självrespekt mot pressen att inta en förväntat underdånig roll, eller de där du Pont uppenbart utnyttjar den osäkrare lillbrorsan Marks (Channing Tatum) längtan efter patriarkal bekräftelse. Här visar Bennett Miller på goda insikter i klassamhällets psykologi.
