Neddragningen av stödet till kulturtidskrifter med 75 procent kommer att leda till att dussintals tidskrifter läggs ned. Det är inte bara ett populistiskt utspel, utan en offentlig avrättning, skriver elever på Biskops-Arnös författarskola.
2014 låg statens samlade stöd till kulturtidskrifter på 19 miljoner kronor. Pengarna fördelades på 91 aktörer, bland dem Glänta, Ord & Bild, Bang, Galago, Fronesis, FLM, Judisk Krönika, Expo och OEI. Många av tidskrifterna överlever enbart tack vare Kulturrådets bidrag. Det ideella arbete som många lagt ner i decennier är inte av den sort som betalar sig. Alla som arbetar med humaniora vet att det inte är någon vinstmaskin – vi fortsätter ändå, eftersom kultur är det viktigaste vi vet.
Nu har Alliansen i ett slag bestämt sig för att strypa stödet till kulturtidskrifterna. I den budgetrevision som kulturutskottet presenterade i fredags (12/12) sänks stödet med 75 procent, till bara fyra miljoner kronor. Förändringen sker med omedelbar verkan. Från årsskiftet kommer hundratals människor – redaktörer, skribenter, illustratörer, formgivare – bli av med sina försörjningsmöjligheter. Och det är inget emot den skada som drabbar samhället som helhet. Med ett enda beslut lyckas man effektivt tappa hela offentligheten på blod.
Varför då denna besparing? Den är knappast ekonomiskt motiverad. 15 miljoner kronor är ingenting i ett land med Sveriges välståndsnivå. Beslutet måste ses som ett ideologiskt sådant. Man vill kväva radikala röster och likrikta det offentliga samtalet. Det borde uppröra alla som anser sig vara demokrater, oavsett om de läser tidskrifter eller inte. Att detta dessutom sker medan ett fascistiskt parti håller riksdagen som gisslan gör att vi inte nog kan understryka hur allvarlig situationen är.
Kulturutskottets ordförande Per Bill (M) motiverar beslutet att dumpa tidskriftsstödet med att de inte vill prioritera ”intellektuella vuxnas” läsande. För det första är det anmärkningsvärt att Bill inte själv tycks anse sig tillhöra denna grupp. För det andra har även de smalaste kulturtidskrifterna verkningar långt utöver sin förmodade läsekrets. Genom att introducera nya författarskap och kritiska perspektiv påverkar de även den bredare samhällsdebatten. Om dagstidningarna får allt svårare att ta in essäer om författare som inte fått Nobelpriset, är det hos kulturtidskrifterna dessa för första gången alls översätts.
Dessutom är det inte bara vana tidskriftsläsare som drabbas av Alliansens beslut. För unga människor, särskilt på mindre orter, är kulturtidskriften ofta det första mötet med en läsande och skrivande värld. Att de finns tillgängliga på bibliotek och i bokhandlar är fullständigt avgörande för att den ambitiösa kulturen ska nå fler än de som föds med akademikerföräldrar.
På Biskops-Arnö är vi flera som kan vittna om just detta. Många av oss kommer från bakgrunder där litteratur inte varit något självklart. Utan kulturtidskrifternas folkbildande insatser hade vi varit långt färre. Hur kommer det se ut här om tio, tjugo år? Kommer alla konstnärliga institutioner befolkas av tidigare studenters barn?
Nu på fredag röstar riksdagen om kulturutskottets betänkande. Allt tyder på att det kommer gå igenom och att Sverige snart kommer vara dussintals tidskrifter fattigare. Det vi ser nu är inte bara ett populistiskt utspel. Det är en offentlig avrättning.