”Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton.” Så börjar H.C. Andersens saga om den lilla flickan med svavelstickorna.
Som så många andra var jag uppe i vindsförrådet och letade upp lådorna med julpynt härom helgen, och där, bland några andra julböcker från min barndom, låg den.
När jag var liten fick inte min mamma läsa den när jag var med, den var för sorglig. Den lilla, fattiga flickan som fryser ihjäl under nyårsnatten. Som dör av andra människors egoism, av hur andra människor väljer att blunda för hennes utsatthet. Jag klarade inte av den sagan.
När jag hittade den där på vinden slog det mig, det här är mitt barns verklighet. Det är inte han som ligger därute och fryser, vilket jag är evigt tacksam för, men han ser det varje dag. Det som för mig som barn var en så sorglig saga att jag inte klarade av att någon läste den för mig, det är nu hans vardag. Vi cyklar förbi ett av EU-migranternas läger varje dag på väg till hans förskola. Hälsar och morsar och skänker pengar till de som håller till i vår stadsdel.
Varje jul när jag var liten, ibland annars också, skickade vi hjälppaket till familjer. För det mesta bosatta bakom ”järnridån” som fortfarande delade Europa i två på den tiden. Min mamma tvingade oss att skänka saker vi verkligen tyckte om. Solidaritet skulle inte kunna köpas i leksaksaffären. Hon ändrade sig delvis när hon insåg att vi blev allt mer skeptiska till de där kommunistbarnen som snodde våra leksaker.
Mitt barn behöver inte skicka paket med posten, vi kan knata ned på torget och lämna våra paket där. Barnen som behöver mat, värme och någon julklapp det här året finns bland annat i bilar, tält, små hemmabyggda ruckel och husvagnar i vår närhet.
Det som för mig var en fjärran värld i en sagobok, eller barn långt, långt borta, är något mitt barn har i sin vardag nu. För honom är det så normalt att han när han hittar en pappersmugg på torget ställer den framför sig och säger: “Vi ska lägga pengar i den.” Hur ska man annars använda den?
Undrar vilka andra av min barndoms sagor och lekar som kommer att bli mitt barns verklighet?
Jag minns den snälle farbrorn som bodde i vårt hus hemma i Norge innan min familj flyttade in. Han kom och hälsade på ibland, drack kaffe med mina föräldrar och hade ofta med sig små presenter till oss barn. Han var med i motståndsrörelsen under kriget och otroligt spännande. Då gick en flitigt använd smuggelrutt för flyktingar i krokarna där vi växte upp. Det visste vi, och föreställde oss att förråden, skrubbarna, källaren och vinden i det stora, gamla huset var fulla av flyktingar som vi skulle hjälpa över gränsen. Kommer denna barndomslek för mig också bli verklighet för mitt barn?
Jag har alltid beundrat kvinnan i vars hem mina föräldrar träffades. Även hon var aktiv i motståndsrörelsen och hon åkte fast. Blev så hårt torterad att hennes kropp tog skada för livet. Minns hur hon inte sov de nätterna det var fullmåne och blåsigt. Hur hon 40 år efteråt vaknade de nätterna med skräcken att de som var på väg över gränsen skulle åka fast. Hur molnen plötsligt skulle blåsa bort och månskenet avslöja människorna på flykt, och deras guider.
Efter kriget lämnade hon sitt liv som en del av Oslos kulturelit, flyttade till sitt barndomshem och började en verksamhet med folkbildning för barn och unga. Hela huset gjordes om till kollektiv. Det bodde ungdomar i varenda vrå, jag skojar inte. De fick bo där gratis under sin utbildning, det var ständiga studiecirklar i litteratur och konst. De drev ett förlag och en teater. Att fylla barn och unga med kunskap och kultur var hennes sätt att se till att fascismen aldrig skulle resa sig igen.
Jag saknar henne, skulle önska att jag hade haft möjligheten att diskutera med henne i vuxen ålder. Samtidigt är jag så otroligt glad att hon inte ser den värld jag lever i nu. Den hade krossat hennes hjärta.
Själv sitter jag med frågan: Kommer jag palla? Kommer jag? Eller kommer jag att välja att börja blunda nu, lite i taget? Vilken kommer att bli min verklighet framöver?
Vilken framtid kommer min hemstad att välja? Mellan det att den här texten skrivs och den tryckta tidningen kommer ut ska Malmö stads sociala resursnämnd ta upp frågan om de kan erbjuda bostäder för stadens EU-migranter under vintern. Att det ens tas upp beror på att en privatperson har startat en petition som fått över 2 000 underskrifter. Efter bland annat mejlaktioner och demonstrationer verkar staden åtminstone ge stöd så att Stadsmissionen vid ”extrema väderförhållanden” ska kunna öppna sina lokaler för natten – men inget om ett permanent härbärge vintertid. Kommunen lämnar över sitt ansvar på de olika frivilligorganisationerna som försöker ställa upp och stävja den sociala misär som utspelar sig på våra gator och torg.
”Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.” Så slutar sagan om den lilla flickan med svavelstickorna.
