Fransmannen Martin Provost (född 1957) blev i hemlandet först känd som teaterskådespelare, bland annat vid prestigefyllda Comédie-Française. Som filmregissör fick han ett rejält genombrott med sin tredje film, Séraphine (2008), som vann hela sju priser, inklusive de allra tyngsta, vid Frankrikes motsvarighet till Oscarsgalan, Les César du cinéma.
Séraphine är en biografisk skildring av konstnären Séraphine de Senlis liv. Hon föddes som Séraphine Louis i en fattig familj 1864, blev först fåraherde och därefter hembiträde. På kvällarna målade hon som besatt i stearinljusets sken, dröm- eller kanske snarare mardrömslika naturmotiv, inspirerade av hennes djupa religiositet. Bland annat tack vare Martin Provosts film räknas hon i dag, vid sidan av Henri ”le Douanier” Rousseau, till naivismens mästare. Men som så många andra banbrytande kvinnliga konstnärer var hon under större delen av 1900-talet mer eller mindre bortglömd (i de två historiska översiktsverk vi använde när jag läste konstvetenskap för ett par decennier sedan omnämns hon överhuvudtaget inte).
Under sin livstid fick hon i mogen ålder uppleva en kort period av framgång omedelbart före 1930-talets ekonomiska depression. När krisen kastade henne tillbaka i fattigdom bröts hon ned mentalt och blev så småningom tvångsintagen med diagnosen ”kronisk psykos”. Hon dog på mentalsjukhus, mitt under andra världskriget, i december 1942. Förmodligen av svält.
När Martin Provost nu gör ytterligare en film om en kvinnlig kulturskapare som kämpar mot fattigdom och patriarkat, och tillfälligt hamnar i mentalvårdens klor, författaren Violette Leduc (1907–72), är det förmodligen mer än en tillfällighet att han börjar just där, under ockupationen de sista veckorna 1942. Violette kan på så sätt ses som andra delen i en kulturhistoria över det kvinnliga skapandets villkor under 1900-talet; en historia som här sträcker sig fram till mitten av 1960-talet, då Violette Leduc slutligen får sitt litterära genombrott samtidigt som Frankrikes gifta kvinnor får laglig rätt att yrkesarbeta och öppna bankkonto utan makens tillstånd.
Man kan utan tvekan säga att Violette Leduc hade dåliga odds för att få uttrycka sig fritt och leva ut sin personlighet i ett patriarkalt klassamhälle. Hon föddes femdubbelt förbannad: som kvinna, ”oäkting”, fattig (om än inte i Séraphines de Senlis misär), bisexuell och, enligt sig själv, ful. Inifrån pressades hon av den skam och de mindervärdeskänslor samhället inympade i henne; utifrån av objektiva faktorer som penningbrist, censur och obesvarad kärlek.
Samtidigt gjorde hennes livsvilja och begåvning henne till en överlevnadskonstnär och gav henne, trots allt, också en skör men intensiv självkänsla. Här någonstans – i ambivalensen mellan skammen, som kräver bekännelse och rättfärdigande, och självkänslan, som kräver uttryck – föddes Violette Leducs autofiktiva texter.
Men, som Bertolt Brecht sade, ”erst kommt das Fressen”, först måste man äta. När filmen plockar upp den då 35-åriga Violette Leduc handlar hennes liv om mat, inte skrivande. Tillsammans med den judiske, homosexuelle författaren Maurice Sachs, i vilken hon är olyckligt förälskad, har hon lämnat Paris för landsbygden och försörjer sig på att handla med mat på svarta börsen. Det är han som (bryskt) uppmuntrar henne att börja skriva, för att avleda hennes ovälkomna fysiska närmanden (som alternativ föreslår han läkarbehandling för denna ”galna” kvinnliga sexualitet).
Lika ovälkomna är Violette Leducs kärleksbetygelser till Simone de Beauvoir, vars ekonomiska och konstnärliga stöd inte desto mindre gör att Leduc kan ägna sig åt att skriva på heltid, trots att hennes första böcker censureras och trycks i liten upplaga. Den ojämlika och komplicerade relationen mellan de båda är kärnan i Martin Provosts film. Kontrasten mellan dem fångas perfekt av den svalt eleganta Sandrine Kiberlain (de Beauvoir) och den utlevande Emmanuelle Devos (Leduc). För Violette Leduc utgör Simone de Beauvoir den stora kärleken. För den etablerade och högutbildade medelklasskvinnan de Beauvoir är stödet till Leduc ett kulturellt projekt och en feministisk moralisk plikt. Simone de Beauvoir utför sin plikt med beundransvärd konsekvens, men kan (nästan) aldrig frigöra sig från ett mått av distanserat snobberi.
Violette är i grunden en studie av hur ojämlikhet förvrider och förgiftar relationer och förminskar alla parter (härvidlag påminner den om fjolårets intressanta The Invisible Woman, filmen om Charles Dickens och Nelly Ternan). Stilistiskt håller sig regissören till en realism som emellanåt känns en smula polerad; lite för präglad av god ton, lite för distanserad (precis som filmens de Beauvoir). Men vackert och insiktsfullt förblir det ändå.
