Saani Bubakar är 23 år gammal. Han arbetar i Libyens huvudstad Tripolis gamla stadsdel. Här har han i tre års tid dragit runt på sin sopkärra längs de smala gränderna.
– Jag kommer från en extremt fattig by i Niger, där det inte ens finns rinnande vatten. En av våra grannars söner hade åkt till Tripoli för att arbeta, så jag bestämde mig för att göra samma sak, säger han.
När lönen kommer får Saani Bubakar 200 dinarer (motsvarande cirka 1 200 kronor) i månaden, och mer än hälften av det skickar han hem till familjen i byn. För bostaden i Tripoli behöver han inte betala någon hyra.
– Vi är 50 personer som bor i en lägenhet här i närheten, säger han.
Nu kommer han dock snart att åka hem igen – inte på grund av arbetet, utan på grund av den tilltagande instabiliteten i Libyen.
Det har hunnit gå tre år sedan landets diktator Muammar Gaddafi störtades. Det politiska kaos som följde har lett fram till en situation där ett inbördeskrig är nära förestående. För närvarande finns det två regeringar och parlament i landet, ett här i Tripoli, och ett annat i staden Tobruk, som ligger 100 mil österut.
Flera milisgrupper i landet är samlade i två olika allianser, som är lojala med antingen Tripoli eller Tobruk. När milisgrupperna strider hamnar civilbefolkningen ofta i korselden, och landets gästarbetare är särskilt utsatta.
– Jag är alltid rädd när jag arbetar på natten, eftersom det oftast är då som striderna bryter ut, säger gatsoparen 22-åriga Odar Yahub, som bor i samma lägenhet som Saani Bubakar.
Odar Yahub säger att han inte kommer att resa hem till Niger igen förrän han har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna gifta sig. Det kan dock komma att ta längre tid än han tidigare trodde.
– Vi har inte fått ut vår lön på fyra månader, och ingen har förklarat för oss varför, säger Odar Yahub samtidigt som han tömmer en sopkorg.
De flesta av Tripolis gatsopare kommer från södra Afrika, men det finns även en stor grupp som kommer från Bangladesh.
En av dem är Aaqib, som i fyra års tid har sopat gatorna i ett av stadens kvarter. Han berättar att han skickar hem nästan hela sin lön till familjen därhemma. Men inte heller han har fått någon lön på fyra månader.
– Givetvis drömmer jag om att resa till Europa, men jag vet att så många har dött på havet. Jag skulle bara resa dit med flyg, och om jag hade ett visum i mitt pass, säger han.
Just nu har Aaqib dock inte tillgång till sitt pass, det har arbetsköparen lagt beslag på. Så är det för alla gatsopare som man talar med.
Mohamed Bilkhaire är arbetsmarknadsminister för regeringen i Tripoli. Han säger att minimilönen ska ligga på motsvarande 2 200 kronor, och att alla som får ut mindre än så blir lurade av sina arbetsköpare. Att passen ”tillfälligt” beslagtas beror enligt ministern på att de utländska migrantarbetarna annars skulle ”bege sig till Europa”.
Juristen Shokri Agmar från Tripoli menar att de utländska arbetarna lever i en extremt utsatt situation.
– Det största problemet är inte att de saknar juridiskt skydd, utan att de saknar en egen milisstyrka som kan skydda dem, säger Shokri Agmar från sitt kontor i stadsdelen Gargaresh.
Gargaresh är ett av de områden i staden där många migrantarbetare samlas varje morgon och hoppas på att någon arbetsköpare ska komma och erbjuda dem ett daglönearbete, ofta inom byggsektorn.
25-årige Aghedo kom hit från Nigeria för tre veckor sedan. Men för honom är stoppet i Tripoli bara tillfälligt, han hoppas snart kunna borda ett skepp för att försöka ta sig över till Italien. Nu står han med en spade i sin hand och väntar på att få ett dagsarbete.
– Det händer att vi inte ens får betalt, men också att vi kan få upp till 100 dinarer i lön, säger Aghedo.
Medan han väntar på att en arbetsköpare ska dyka upp har han fullt upp med att försöka skilja på förarna av de flakbilar som passerar. Det gäller att se skillnad på de bilar som potentiella arbetsköpare kör, och milisgruppernas bilar – som kan leda till att han grips och hamnar i ett häkte.
– Jag vet att jag skulle kunna få jobb som gatsopare, men jag kan inte vänta så länge på att få ihop pengarna för att betala för en båtresa mot Europa, säger han samtidigt som blicken hela tiden är fäst på de passerande bilarna.