Det har moderniserats en hel del när Jönssonligan nu fått en nystart, 34 år efter det att den sympatiske sprätten Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson först dök upp i Varning för Jönssonligan (och 47 år efter danska förlagan om Olsen-banden hade premiär). Men på andra sätt har det i stället blivit omodernare.
Det som en gång var renodlad komedi – av den typ där solen tycks skina också på natten och alla goda skurkar är odödliga – har nu förvandlats till en mörktonad actionkomedi, ofta med mer betoning på första ledet. Goda skurkar kan inte bara dö. De gör det, nästan omedelbart. Charles-Ingvar har stylats om från Gösta Ekmans hyperaktive storskrävlare till en riktigt luguber, lätt autistisk kontrollfreak i Simon J. Bergers skepnad. Berger var lysande som aidssjuke Paul i Torka aldrig tårar utan handskar. Här skulle han haft användning för en gnutta av den livsglädje den extravagante Paul förmådde ta med sig in i dödens väntrum.
Desto mer lyckad är då Alexander Karims Ragnar Vanheden, som gått från enkelspårig snajdar-pajas till smart och mångfasetterad sol-och-vårare – mer Michael Caine än Ulf Brunnberg. Karims/Vanhedens förvandlingsnummer, som spelar på stereotyper kring hudfärg, sexualitet och klass, är filmens bästa innovation.
Också Susanne Thorsson som Rocky, och Andrea Edwards som den korrupta finanskapitalisten Wallentin, bidrar till att Jönssonligans Sverige inte längre domineras lika mycket av vita män.
För kontinuitet står däremot Dynamit-Harry (en karaktär som visserligen inte dök upp förrän i andra filmen, 1982). I Torkel Peterssons tappning är han fortfarande en buskisfigur som kunde vandrat rakt in i 1980-talsfilmerna, även om han här fått en mer tidsenlig bakgrund som arbetslös före detta gruvarbetare bosatt i en gammal skruttig husvagn.
Och naturligtvis stjäl Jönssonligan fortfarande från de rika för att ge till sig själva. Och historiens verkliga skurk är finanskapitalist. Så långt är berättelsens grunder de samma som i originalfilmen. Men betraktar vi det hela lite närmare (spoilers ahead!) ser vi en tydlig moralisk och politisk glidning i riktning mot ljummen liberal konformism – samma öde som drabbade klassikern Pojken med guldbyxorna nyligen.
1981 års film börjar faktiskt med en läxa om faran av att svika sin klass. Charles-Ingvar låter sig lockas när Wall-Enberg erbjuder honom jobb och tror sig plötsligen förmer än sina gamla kompanjoner, men får ångra sig när han åker på en rejäl blåsning. I nya filmen har detta ersatts med en mer urvattnad version, där kontrollfreaket Charles-Ingvar måste lära sig lita på sina vänner i största allmänhet. Men den stora skillnaden mellan filmerna ligger i hur de ser på relationen mellan stat och kapital, polis och penningtvättare. Här har Jönssonligans värld och verkligheten gått helt skilda vägar sedan sist.
I originalfilmen står polisen och tittar på medan de riktigt rika – finanskungen Wall-Enberg Jr. och oljeshejken av Abradan – kommer undan med sina brott, inte för att poliserna är korrupta, utan för att storskurkarna helt enkelt är too big to fail. Det skulle få alltför stora konsekvenser för det internationella systemet att sätta dit dem, konstaterar kriminalkommissarien med det lämpliga namnet Svensson; ett resonemang som alla numera känner igen när storbanker gång på gång kommer undan med att tvätta knarkpengar och manipulera viktiga styrräntor trots överväldigande och välkända bevis.
I nya versionen finns inga systemfel, bara den gamla banala figuren ”det enskilda rötägget”. Och när korrupt polis och penningtvättande finanskapitalist avslöjas rycker den förras kollegor omedelbart ut med stora pådraget inför landets samlade press.
Med tanke på att komedin skruvats ned, och när tempot dessutom saggar betänkligt efter en hygglig förstatimme, blir själva idén att bankdirektörer omedelbart skulle släpas iväg med handbojor om det bara kunde bevisas att de inte följde lagen, faktiskt mer skrattretande än något annat i filmen.
Slutbetyget blir med andra ord lite sisådär. Själv är jag mest nöjd med att jag blev tvungen att se om originalfilmen, som det visade sig att jag underskattat rejält i minnet. Den är både roligare och, i sin kombination av buskis och cynism, mer realistisk än denna nystart, som verkar ha sneglat för mycket på 2000-talets Beckfilmer.
