Senaste numret av tidskriften Divan (3–4 2014) har temat minne och fiktion. Genom att ställa dessa begrepp bredvid varandra pekar man på att det första också innehåller ett element av det senare. Att minnas är att konstruera historier, att berätta och återberätta; inte att, som Siri Hustvedt formulerar det i numrets inledande essä, inhämta originalfakta […]
Senaste numret av tidskriften Divan (3–4 2014) har temat minne och fiktion. Genom att ställa dessa begrepp bredvid varandra pekar man på att det första också innehåller ett element av det senare.
Att minnas är att konstruera historier, att berätta och återberätta; inte att, som Siri Hustvedt formulerar det i numrets inledande essä, inhämta originalfakta från hjärnans hårddisk. Händelsen som sådan är i någon mening förlorad från det ögonblick då den tar slut.
Med det sagt kan verkligheten lagras på olika sätt. I en annan essä skriver Maaret Koskinen om den uppenbara och historiskt unika roll som filmen fått för minnesarbetet. Genom bilder kan vi ta del av en tidslig och rumslig verklighet som den faktiskt såg ut.
Men det är också bara det. Bilden vittnar om ett mycket specifikt ögonblick i det förflutna, men inte mer så. En bild av Hitler framför Brandenburger Tor 1933 är ju inte en bild av dåtidens Tyskland, annat än som metafor. Ändå ser vi den nog i första hand som just det. Kanske är vi så vana vid att söka efter underliggande mening att vi tenderar att se symbolen innan vi ser motivet.
Jag tänker på det när jag ser Kristina Lindströms hyllade dokumentär om Astrid Lindgren som visades i Svt under julhelgen. Med hjälp av arkivmaterial vill Astrid skissera en kronologisk berättelse om människan, medborgaren och författaren Astrid Lindgren, i den ordningen.
Det är välgjort, så klart. Särskilt sympatisk är ansatsen att genom Lindgren berätta om det svenska 1900-talet. När hon som 19-åring får lämna ifrån sig sitt nyfödda ”oäkta” barn smyger Lindström in en snabbgenomgång av 1920-talets äktenskapslagstiftning. Ibland blir det överdrivet, som när det påstås att Astrids Pomperipossasaga fällde Palmeregeringen i valet 1976, men i regel håller man sig på rätt sida Forrest Gump.
Samtidigt är det något med själva perspektivet som stör mig. Lindström skriver in sig i en lång rad av hagiografer när hon låter 1910-talets Vimmerby liksom inrymma Lindgrens hela författarskap. I en filmsnutt från en festlighet står den tolvåriga Astrid i stora hårtofsar ett par meter från Reinhold Blomberg, den betydligt äldre lokaltidningsredaktören som några år senare skulle bli far till hennes barn. Kameran dröjer triumferande vid motivet: tänk om de hade vetat!
Ja, men de visste ju inte, vill man säga. Vad fanns det att veta? Astrid blev vare sig mamma eller författare förrän flera år senare. Det var på intet sätt förutbestämt att barndomen skulle inspirera till Emil i Lönneberga, Barnen i Bullerbyn och en rad andra sagor. Vi är så förblindade av institutionen Astrid Lindgren att vi missar att det är vi själva som uppfinner henne, gång på gång.
Vore det inte mer spännande att försöka berätta om denna institution från andra hållet? Att gå bakåt i tiden, snarare än framåt. Det är ju inte som att barnet i filmen rör sig mot ett särskilt mål. Hon bara står där, indränkt i tid, helt omedveten om miljoner svenskars blickar 100 år senare. Kanske är det här, i julhelgen 2014, som berättelsen borde börja.