Chris Kyle var av allt att döma en obehaglig man – men, som så ofta är fallet, fanns det goda historiska skäl till att han blev det.
Han föddes 1974 i Odessa (Texas), en stad på cirka 100 000 invånare vars ekonomi domineras av oljeindustrin. Staden skildrades av H.G. Bissinger i boken Friday Night Lights: A Town, a Team, and a Dream, som följer det lokala high school-laget i amerikansk fotboll under säsongen 1988. Chris Kyle var en av lagmedlemmarna. Bissinger beskriver en stad präglad av republikansk högerpolitik och den värsta rasism han någonsin sett. Stadens skolsystem var segregerat ända in på 1980-talet.
Chris Kyles mamma var söndagsskollärare, pappan diakon. Åtta år gammal fick Chris sitt första gevär. Efter skolan blev han professionell rodeoryttare, men tvingades sluta på grund av en skada. Trots det lyckades han bli antagen till den militära elitstyrkan Navy SEALs, som utbildade honom till prickskytt. Han tjänstgjorde sex år i Irak och blev där den dödligaste prickskytten i amerikansk militärhistoria, med 160 ”bekräftade” och 255 ”troliga” dödsskjutningar. Hans engelskspråkiga Wikipediasida listar hans statistik som vore det sportresultat.
2009 lämnade han militären och grundade i stället ett privat företag som utbildar militär och polis i taktisk krigföring. I februari 2013 sköts han till döds av en annan ung krigsveteran som led av posttraumatisk stress. Chris Kyle fick en hjältes begravning. Året dessförinnan hade han hunnit ge ut sin självbiografi. Där skriver han att han tyckte det var ”kul” att döda, att han ”älskade det”, att han ”inte bryr sig ett skit om irakier”, att han ”hatar de jävla vildarna”. Han är fullständigt övertygad om att varenda en han dödat var en ”bad guy”. När han anklagas för att ha skjutit en irakier som höll i Koranen, inte ett vapen, i handen, svarar Kyle: ”Jag skjuter inte folk med koraner. Jag skulle gärna göra det, men jag gör det inte.”
Scenen är med i Clint Eastwoods film, fast minus tillägget om att Chris Kyle gärna skulle ha skjutit folk som bar en koran. Clint Eastwood – en överskattad fabrikatör av konservativa moralkakor, ofta förklädda till realistiska dramer – friar också Kyle från alla misstankar genom att visa oss hur han skjuter mannen, som mycket riktigt bär automatvapen. Det är typiskt för en film som tar en obehaglig mans liv, censurerar bort de alltför politiskt inkorrekta delarna (inklusive Odessas apartheid-system under Kyles barndom) och sedan fabricerar en hjältehistoria som ser världen genom ett så smalt och enkelriktat perspektiv att det är passande att vi rent faktiskt ofta ser irakier enbart genom Chris Kyles kikarsikte.
Tonen sätts redan innan filmens första bild. Medan duken ännu är svart hör vi ropen vi känner så väl, ”Allahu akbar”, ”Allahu akbar”, med hotfullt muller från tunga fordon i bakgrunden. Sedan ser vi en amerikansk tankvagn rulla fram längs en smal gata. Ni som är gamla nog minns de falska rödskinnens stridsrop när de lockat in de stackars kavalleristerna i ett bakhåll i den smala ravinen. De första irakier vi verkligen registrerar är en liten pojke och hans mamma. Hon ger pojken en rysk granat och skickar iväg honom på självmordsuppdrag. Ska Kyle skjuta eller inte? Gör han fel hamnar han på Leavenworth (militärfängelse), varnar en kollega. Men Chris Kyle gör aldrig fel och ingen annan amerikansk soldat heller. Här finns inte ens det obligatoriska rötägget. Inga oskyldiga dödas i detta Irakkrig där varje misstanke om krigsbrott uppenbarligen utreds in i minsta detalj. Det är å andra sidan ingen konst, eftersom här knappt existerar några oskyldiga irakier. Alla hyser de mordiska avsikter utan någon annan anledning än anti-amerikanskt hat och en barbarisk brist på respekt för alla människoliv, inklusive det egna. Möjligen kan någon tänka sig att samarbeta mot en rejäl belöning i dollar.
Av alla de adrenalinpatriotiska kärleksförklaringar till elitsoldaterna i Navy SEALs Hollywood bjudit på de senaste åren (Lone Survivor, Captain Phillips, Zero Dark Thirty…) är Clint Eastwoods film en av de som gör sig allra minst besvär med historisk kontext och, i mycket hård konkurrens, kanske den mest enkelriktat svart-vita. Att filmen inte väjer från att visa en del av det höga pris amerikanska soldater och deras familjer får betala, både fysiskt och mentalt, motsäger inte detta. Det är bara en falsk humanism, ekar den tidigare försvarsministern Donald Rumsfelds ord. Tillfrågad om varför han aldrig gick ut med några siffror för dödade irakier konstaterade denne att ”vi räknar inte andra folks döda”. Enbart amerikanskt lidande räknas, inte irakiskt. Problemet är bara att så länge denna historielösa syn, om ett oskyldigt Amerika under attack från obegriplig muslimsk ondska, får råda, kommer nya krig att lanseras som kräver nya offer som Chris Kyle. Så inte ens den omtanken är genuin.
Chris Kyle var obehaglig, Clint Eastwood är obehagligare.
