Je suis Charlie? Terrorattacken mot tidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris nyligen försatte Europa i chock, precis som ISIS (numera endast IS) lavinartade erövringståg i Mellanöstern tog hela världen på sängen för inte allt för länge sedan. Jag tror att det kan finnas en poäng i att ägna ett par sekunder åt att skåda bortom stundens känslor och trendande hashtags på Twitter och försöka sätta reaktionerna i kontext.
Om efterdyningarna till terrorattacken i Paris lär oss något, så är det att påtagligt få människor överhuvudtaget bryr sig om innehållet i den här sortens politiska islam. Talet om att vi här har att göra med ”bara en annan sorts fascism” är rent och skärt nonsens; det får Säpos teori om de goda kålsuparna att framstå som en genial politisk insikt värdigt självaste Machiavelli. Fascism är en 1900- talsideologi med starka nationalistiska och korporativa drag, wahhabismen sträcker sig tillbaka till 1700-talet och har sin egen historia och ideologiska tankegods.
Nu är det ju som bekant få som bryr sig nog för att ens spendera en halvtimme på Wikipedia för att få lite koll, men varför ska folk göra det? Vi har här att göra med terrorister; säkerligen så finns det inte någon poäng med att sätta sig in i deras tankevärld?
Konsensus i dag verkar i princip vara att det är en sorts psykisk sjukdom att vara radikal islamist. Snälla vänstermänniskor hävdar kanske att vi talar om upprörda offer – offer som drabbats av kolonialism, förtryck, utlandsstödda statskupper och så vidare. Arga högermänniskor menar snarare att vi här har att göra med en sorts fantasyorcher i mänsklig skepnad – ondingar som är onda därför att de är onda. Ingen verkar dock beredd att se på dessa människor som om de faktiskt vore människor – tänkande, levande varelser med precis samma intellektuella och emotionella kapaciteter som du och jag.
Detta är onekligen en smickrande idé, den om att man själv sitter på alla svar, och alla som inte delar de egna värderingarna bara har missförstått någonting eller helt enkelt har någon psykisk sjukdom. I praktiken så är dock denna idé ganska kass, för att inte säga nedlåtande och chauvinistisk: radikala muslimer är inte barn som inte kan tänka själva. I Östeuropa sågs det ju en gång i tiden som en psykisk sjukdom att inte vara kommunist – för ingen tänkande, psykiskt frisk människa kan väl ha invändningar mot kommunismen?
Krig är politik med andra medel, och i krig är ju som bekant den värsta kardinalsynden man kan begå att inte ta sin fiende på allvar. Om du inte vill se islamister som tänkande människor som ett led i någon sorts grundläggande hyfs så bör du ändå göra det som ett led i att betrakta dem som fiender; allt annat är att skjuta sig själv i foten förr eller senare.
Många i Europa i dag beter sig som de lever i en värld som på något sätt har avskaffat både krig och den sorts politik där uttrycket ”blodigt allvar” tar på sig en högst konkret innebörd. För många kommer uppvaknandet från denna fantasi att bli traumatiskt; vi kan bara hoppas att det kommer i form av en kalldusch snarare än en kuldusch.
