Sedan slutet av förra året har rörelsen som kallar sig Pegida, ”Patriotiska européer mot islamiseringen av väst”, arrangerat demonstrationer i Dresden i forna Östtyskland.
Demonstrationer under paroller som ”Vi är folket” och ”Fredliga och enade mot tros- och åsiktskrig på de tyska gatorna” har samlat mellan 10 000 och 25 000 deltagare.
Namnet och de många plakat som figurerat i demonstrationerna med hets mot muslimer till trots, har organiseringsgruppen i pressmeddelanden varit noggranna med att ta avstånd från nazism och rasism.
I det 17-punktsprogram som gruppen publicerat nämns inte islam i ett enda ord. När talespersonenen Lutz Bachmann i förra veckan ertappades med rasistiska kommentarer på Facebook och en ”skämtsam” bild där han poserade som Hitler uteslöts han omedelbart.
– De verkar ju vara en ny form av English Defence League-konceptet. Men de är väldigt komplicerade. De attraherar människor från alla tänkbara håll. Människor ansluter sig från alla möjliga utgångspunkter, säger Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet.
Även om demonstrationerna lockar tiotusentals personer består den slutna reella organisationen, som registrerades hos myndigheterna strax innan jul förra året, enbart av tio personer.
Förutom Lutz Bachmann (som nu alltså fått avgå) består ledningen av Siegfried Däbritz och Thomas Tallacker, båda med bakgrund som lokalpolitiker inom etablerade högerpartier. Den första i nyliberala Fridemokraterna och den senare i Angela Merkels kristdemokratiska CDU.
Samtidigt som de innehade posterna har de också givit uttryck för grova rasistiska uttalanden i sociala medier. Siegfried Däbritz har på Facebook kallat muslimer för ”Muhammedanska kamelknullare” och uttalat stöd för både militant antimuslimska German Defence League. Han har själv också deltagit i demonstrationer med högerradikala ”Huliganer mot salafism”.
Under sommaren 2013 kallade Thomas Tallacker på Facebook Det gröna partiets representanter för ”slampor” och anklagade ”halvsvultna ramadanturkar” för att ligga bakom ett uppmärksammat mord.
En undersökning, genomförd av forskare vid Dresdens tekniska universitet, baserad på 400 intervjuer med deltagare i Pegidas demonstrationer ger en fingervisning om svårigheten att tydligt ringa in majoritetens ideologiska hemvist.
Trots den mycket synliga närvaron av antimuslimska slagord och plakat, uppgav en klar majoritet att de huvudsakligen inte var där för att demonstrera mot islam.
54 procent var missnöjda med politiken i stort, 20 procent var där för att demonstrera mot media. Enbart 15 procent var där för att demonstrera mot invandring och asylpolitik, 5 procent mot religiöst våld.
– Det är klart att det ju inte är opportunt att uttrycka antisemitiska eller islamofobiska åsikter när man tillfrågas så här. Men jag är samtidigt inte förvånad över svaren. Man får ut folk som framför allt vill demonstrera sitt missnöje, säger Lars M Andersson, lektor i historia vid Uppsala universitet.
Enligt honom finns det också här en stor risk att deltagarna söker och kan finna ett sammanhang som bejakar känslan av utestängdhet, men väl där får den paketerad i ett högerpopulistiskt perspektiv.
– Det sker en mobilisering och sedan en socialisation av deltagarna, en rekrytering till de här grupperna som har en mer obehaglig agenda än att bara protestera mot etablissemanget. I stället ger det ju en möjlighet att väcka uppmärksamhet kring deras synpunkter på islam, säger Lars M Andersson.
Det går inte heller att utesluta att just det är ett underliggande motiv. I samband med att organisationen Pegida registrerades fördes också en diskussion bland ledningen om vikten att inte kunna bli stämplade som högerextrema.
I diskussionen, som fördes i stängda Facebookgrupper och nu läckt ut, skriver den nu uteslutna Lutz Bachmann: ”Det är ju uppenbart att folk kommer att anklaga oss för att vara nazister. Men varför ska vi göra det enkelt för dem i stället för att vara tydliga med var vi står från början: Patrioter och inte nazister!”.
Den så kallade gröna omställningen, med tillhörande nyindustrialisering av stora delar av Norrland och Sápmi, är för Samerådets Åsa Larsson Blind inget annat än en ny våg av kolonisering. – Statens övergrepp och koloniala politik gentemot samerna har aldrig upphört, säger hon.
Åsa Larsson Blind, som kommer från en renskötarfamilj och till vardags arbetar på Samerådet, inleder vårt samtal om den så kallade gröna omställningen med att belysa majoritetssamhällets förhållningssätt till de samiska områdena.
– Om vi tittar på vad som sker i norra Sverige och den delen av det som kallas Norrland och som överlappar med Sápmi, så är det i stort sett en ny våg av kolonisering. Från samiskt håll pratar vi om en grön kolonisering för att sätta fokus på de koloniala strukturer som Sverige har haft historiskt och aldrig brutit med.
Hon beskriver den nyindustrialisering som pågår som en ny våg i en kolonial struktur, där Norrland och Sápmi är en del av Sverige där man ska hämta råvaror och producera resurser och överflöd till resten av Sverige.
Storskalig utvinning – ohållbart
Den andra sidan av den ”gröna omställningen” som hon vill belysa är vad som avses med omställning.
– Klimatforskarna vet vad vi måste göra: ställa om vårt samhälle, förbruka mindre resurser och släppa ut mindre koldioxid. Ändå handlar hela den gröna omställningen om att utvinna mer energi, i stället för att vi pratar om exempelvis energieffektivisering.
– Den energi vi ska använda måste vara ren energi, ja. Så vi måste ha förnybar energi. Men vi kan omöjligt tänka oss att vi ska byta ut ett energislag mot ett annat och fortsätta förbruka lika mycket. Det är bara ett utbyte – inte en omställning.
Åsa Larsson Blind önskar också vidga perspektiven.
– Vi har en klimatkris men vi har också en biodiversitetskris. Och det som har lett oss hit är de koloniala strukturer som byggt på att fördriva samer för storskalig utvinning av naturresurser i norr. Inte minst storskogsbruket.
Därför menar hon är det viktigt att fokusera på hur de skador som storskalig industrialisering har orsakat kan adresseras i dag, i stället för att fortsätta på samma linje.
– När det gäller biodiversitetskrisen måste vi börja bevara och skydda naturliga ekosystem, biologisk mångfald och inte minst börja restaurera mark, säger Åsa Larsson Blind.
Kiruna – gammal gruvfyndighet i ny skepnad
Sverige har hittat sätt att göra vinster på den så kallade gröna omställningen, till exempel när det handlar om batterifabrikerna och gruvdriften. Dessa är de två industrier som växer allra snabbast i norra Sverige just nu.
Det finns redan många gruvor, men även nya gruvprojekt ligger i startgroparna i Sápmi. Åsa Larsson Blind nämner Kiruna kommun där alla aspekter av klimatomställningen faller samman och blir tydliga.
Åsa Larsson Blind. Foto: Rebecca Lundh
Det var där LKAB tillsammans med energi- och näringsministern samt vice statsministern Ebba Busch i januari 2023 under Sveriges ordförandeskap i EU tog emot världspressen för att annonsera att gruvbolaget gjort det största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa.
– LKAB driver ju just nu på att få börja gruvbrytning även i det som kallas Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna. Det är en fyndighet som man har vetat om väldigt länge. Det är mestadels järnmalm, men det som är skillnaden nu är att man profilerar den som sällsynta jordartsmetaller, för då är det berättigat i den gröna omställningens logik, säger Åsa Larsson Blind.
Genom att fokusera på de mer ovanliga jordartsmetallerna som ligger inbäddade i järnmalmen kan gruvbolaget enligt EU:s nya mineralstrategi, Critical Raw Materials Act, ansöka om bidrag från EU-kommmissionen för så kallade ”kritiska projekt”.
Företagen hittar alltså sätt att berättiga det de önskar göra i form av investeringar ur ett klimatomställningsperspektiv. Men om man granskar det så kan man fråga om det verkligen är befogat eller ens positivt för miljön, klimatet eller biodiversiteten?
”Världsnyheten” som basunerades ut med pompa och ståt hotar dessutom rennäringen i området och de renskötande samernas leverne och kultur.
Renskötseln i Gabna sameby hotas av nya markexploateringar
Per Geijer-fyndigheterna ligger i anslutning till den nuvarande gruvan och inte långt från Kiruna stad och skulle gruvbrytning startas där skulle det innebära att den sista befintliga flyttleden för Gabna sameby, skulle skäras av, vilket skulle få fruktansvärda konsekvenser. Något som Arbetaren har rapporterat om tidigare.
– Om de öppnar den här påtänkta stora gruvan på våra renbetesmarker, som redan i dag går på två sidor om nya Kiruna stad, skulle det innebära att den sista av fem markvägar för renarna skulle försvinna, säger Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby till Arbetaren.
– Renskötseln i området är inne i en kollaps på grund av alla exploateringar, tillägger hon.
Gabna är en av de mest utsatta samebyarna i Sverige då det kommer till intrång och markexploateringar. Det har funnits gruvor på deras mark i över 135 år, bland annat LKAB:s, Sveriges största, järnmalmsgruva. I dag finns det ytterligare tre andra öppna gruvor, och tre föreslagna på området samt Kirunas nyuppbyggda centrum.
Karin Kvarfordt Niia. Foto: privat
– Sedan har vi all infrastruktur runt omkring med vägar och tunga transporter som går genom vår mark ända till Narvik, vilket innebär enorma ingrepp på naturen och den biologiska mångfalden, säger Karin Kvarfordt Niia.
“Vi är beroende av våra områden”
Åșa Larsson Blind säger att det är svårt för dem som samer och minoritetsfolk som lever i de här koloniala strukturerna att komma igenom med ett alternativt budskap, när majoriteten och staten på nationell nivå har makten att definiera diskussionen och begreppen.
Hon beskriver det som helt oförenligt att det hela tiden pratas om nya investeringar och samtidigt om klimatomställning och ett hållbart samhälle.
– Sverige ska bidra till världens hållbarhet. Men är det rimligt att Norrland och Sápmi ska offra sin lokala hållbarhet och sitt lokalt hållbara samhälle för att vi ska bidra med mineraler och resurser till världens hållbarhet på global nivå? säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:
– Det är inte heller så att mineralfyndigheterna endast finns i norra Sverige. Det är absolut inte så, men det är bara i norra Sverige man anser det befogat och möjligt att bryta de här fyndigheterna i stor skala och i den utsträckning som har gjorts under historien och fortsatt planeras för.
Enligt henne har bolag och politiker tillsammans drivit på den här utvecklingen utan hänsyn till samerna, som är ett av världens internationellt erkända urfolk. Sverige har inte ratificerat urfolkskonventionen, ILO 169, som ger vissa garantier för urbefolkningarnas markrätt. Trots att Sverige enligt folkrätten är skyldigt att ratificera ILO 169.
På många platser i världen använder majoritetssamhället söndra och härska som metod när det kommer till exploatering av naturresurser – hur har samerna stått emot det?
– Samerna har en enad position när det kommer till grundfrågan att skydda den samiska kulturen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:
– Som urfolk är det våra traditionella områden och tillhörigheten till dem som vår specifika kultur grundar sig på. Vi är beroende av våra områden. Det är också så djupt rotat i vår kultur att det inte bara handlar om att vi har rätt till att nyttja de här områdena utan vi har också en skyldighet och ta hand om dem. Det är ett förhållningssätt som vi delar med andra urfolk världen över.
Hon säger att hon blir frustrerad när hon tänker på att urfolk, världen över, som har så mycket att bidra med kring hur vi kan bygga ett mer hållbart samhälle, inte tillåts delta i diskussioner och beslut.
Forskningen visar att 80 procent av den globala biologiska mångfalden finns i urfolksområden. Och biodiversiteten i världen minskar långsammare inom dessa områden.
– Det visar ju att hos urfolk finns aspekterna av hållbarhet och cirkulär ekonomi inbyggt. Det som hela världen letar efter.
– Men fortfarande 2024 är vi på en nivå där vi urfolk måste argumentera för att få vara med och delta i diskussionerna, som vid de årliga COP-mötena.
Det är också här det är lätt att bli konspiratorisk, och tro att det inte finns någon genuin vilja hitta lösningar utan att det faktiskt bara är business as usual, säger Åsa Larsson Blind.
Renar på berget Biergenis. Foto: Henrik Montgomery/TT
Hon påpekar också att klimatförändringarna är något som påverkar samerna i vardagslivet i allra högsta grad sedan flera år tillbaka. Det innebär stora utmaningar inte minst för renskötseln. Hon beskriver en dubbel börda.
– Vi lever med effekterna av klimatförändringen under alla delar av året, såsom nu den här hösten, när vintern är sen. Det innebär svårigheter för renarna att hitta mat och medför risker, såsom att isarna inte håller. Det andra handlar om att vi måste agera och hantera alla andras klimatåtgärder på våra traditionella marker, som gravt inkräktar på våra traditionella liv.
Åsa Larsson Blind är inne på det som hon ser som en skevhet i debatten: att någon ska tvinga oss att göra det ena eller det andra, i stället för att se att vi sitter i situationen tillsammans och att vi alla ska hitta en lösning.
– Det är ju inte för någon annans skull som vi ska ställa om samhället, utan för vår egen, för planetens skull.
– Till viss del, som jag sade tidigare. Från samiskt håll. Det här är våra marker. Sen har vi i den samiska kulturen inte samma äganderättsbegrepp, men det ligger ett historiskt arv i marken. Det här är våra områden. Vi ser inte det här som vilka områden som helst. Utan det här är de områden där generationer före oss har levt sina liv och kunnat göra det tack vare de här markerna. Det är vårt ansvar att bevara dessa marker så att generationer efter oss också kan leva av samma marker.
Saknas nationellt regelverk
Åsa Larsson Blind lyfter också det som hon ser som en övertro till ekologisk quick fix. Att så fort man hamnar i en svårighet ska man hitta en snabblösning, och sätter sin tilltro till att teknologin ska lösa problemen, i stället för att göra det jobbiga grundmurade arbetet. Något hon menar hela koloniseringen bygger på – bosättarkolonialismen – att hela tiden söka nya områden och ta över dem, som om det inte fanns något där innan.
– Hela tiden ska man hitta en ny värld. Har vi förbrukat den här, då går man bara vidare. I stället för att, som ur ett urfolksperspektiv, se att det är dessa marker vi har och dem måste vi ta hand om, säger hon och fortsätter:
– Och vi är ömsesidigt knutna till de här markerna. Om en större del av jordens befolkning hade den grundförståelsen tror jag att det vore helt annorlunda. Urfolk världen över har fortfarande de här pusselbitarna i våra traditionella näringar, i vår samhällsstruktur och i våra kulturer. Vi kan lära oss av det. Men i stället blir vi marginaliserade och får inte plats vid bordet när vi ska prata om dessa frågor, om det så är på COP eller nationellt.
Demonstrationer mot gruvplanerna i Gállok, i närheten av Jokkmokk, år 2013. Foto: Tor Lundberg Tuorda
Åsa Larsson Blind säger att hon saknar ett nationell ledarskap. Som det har blivit tycks allt ligga i händerna på industrierna och företagen. Det är ju inte de som ska driva utvecklingen, utan det borde ske nationellt med regelverk och system för hur till exempel omställningen ska ske.
– Gruvverksamhet kan, för att ge ett exempel, inte vara en grön verksamhet, den kan inte vara hållbar, för det är utvinning av en icke-förnybar resurs. Men det kan naturligtvis vara så att vi behöver vissa ämnen, och att vi behöver utvinna dem. Då ska det göras, men inte under falska premisser om att det är en grön hållbar verksamhet utan argumenten ska utgå ifrån vad det faktiskt är.
Ett nationellt ledarskap skulle även kunna ha ett bredare helhetsperspektiv och titta på rimligheten i vad ett område kan tåla.
– För det kan inte vara så att vi ska utvinna mineraler till vilket pris som helst. Vilket är det som håller på att ske i vissa delar av Sápmi. Till exempel i Kirunaområdet riskerar man helt enkelt att offra mänskliga rättigheter och en urfolkskultur, som är grundlagsskyddad och skyddad enligt internationell rätt, för ännu en gruva.
Gruvdrift och renskötsel går inte ihop
Konsekvenserna är oöverblickbara. Åsa Larsson Blind pekar på en av flera kulturella aspekter som aldrig tas i beaktande eller värderas.
Gruvdrift och renskötsel går inte ihop. För gruvor gör om renbetet till sten.
– Vi har inte ett exempel på en väl återställd gruva, där man kunnat återbörda tidigare gruvområde till renbetesmark, säger hon.
Utanför Vittangi i Kiruna kommun, vill ett australiensiskt bolag starta en grafitgruva. Man pratar om en drift på 25 år, men i själva verket skulle det innebära att man ödelägger området för säkert 100 år framåt.
– Det är inte ett jättestort område, men det innebär förlorad renbetesmark under alla dessa år. Det handlar också om att en eller snarare två generationer samer inte kommer att lära känna de här markerna, lära sig namnen på platserna eller kunna flytta över de här områdena, konstaterar Åsa Larsson Blind.
Allting handlar om att den som har makten att fatta beslut också har makt att bestämma vad som är viktigt och vad som ska bevaras. I Sverige talar man om riksintressen, men urfolksrätt eller internationell rätt finns aldrig med när man väger intressen mot varandra.
Hade det gjort någon skillnad om Sverige hade ratificerat urfolkskonventionen ILO 169, som antogs i FN 1991 och som Sveriges riksdag röstade nej till att ratificera senast 2015?
– Det är klart det skulle göra skillnad. Hade Sverige ratificerat konventionen så skulle man väldigt tydligt ha den att stå till svars för.
Hon tillägger dock att det inte skulle lösa alla problem.
– I Norge, som har ratificerat 169, är det ändå inte oproblematiskt med industriutvinningar.
Girjasdomens betydelse
I Girjasdomen 2020 gjorde Högsta domstolen den bedömningen att Sverige, oavsett om man har ratificerat ILO 169 eller inte, bör leva upp till internationell praxis, till exempel principen om fritt informerat förhandssamtycke (FPIC) – en rättighet som stipuleras i urfolksdeklarationen UNDRIP.
I november 2020 meddelade Högsta domstolen dom i det uppmärksammade målet mellan staten och Girjas sameby. Girjas sameby vinner tvisten mot staten. Högsta domstolen ger samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/ TT
Att Sverige trots att man har erkänt historiska övergrepp mot samerna fortsätter att inte ta hänsyn till vad samerna behöver för att kunna fortsätta existera hotar rennäringen och samernas kultur i stort.
Kommer ni kunna fortsätta med renskötsel om den här storskaliga industrialiseringen går vidare?
– Nej, det finns områden där den röda linjen har korsats för länge sen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:
– Det är en väldigt historielös utgångspunkt i debatten att ta avstamp i nuet och prata om vad vi ska göra framåt. Det går inte prata om situationen i Sápmi och för renskötseln utan att ha en uppfattning om allt som har hänt fram till nu. Att den här industrialiseringen har föregåtts av flera andra industrialiseringsvågor och alla med nya argument. En gång var det vattenkraften som kom och dränkte stora områden, inklusive stora betesarealer för renarna. Nu är det den gröna koloniseringen.
– Situationen i dag är nästintill ohållbar på många håll. Och då pratar man bara om ytterligare exploatering. Det finns en gräns för hur mycket man kan begära av ett folk och hur mycket man ska offra för det allmänna.
Renskötaren Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby är inne på samma sak:
– De stora gruvexploateringarna vi ser nu är ett hot mot hela vårt leverne och kultur, som för renskötarfamiljer är kopplat till rennäringen året om, säger hon.
Restaurering av betesmark
Vad är det då vi måste göra?
– Jo, bland annat måste vi börja titta på att restaurera betesmark. Det finns bra forskning på hur man kan restaurera.
Och så skulle Åsa Larsson Blind vilja se realistiska, seriösa diskussioner om vad som behövs för att renskötseln ska kunna fortsätta
– Vill man prata om att ta nya marker i anspråk så måste man också ha en realistisk diskussion om hur vi kan säkerställa att renskötseln kan fortsätta. Och nationellt måste det finnas en ambition för att renskötseln ska kunna fortleva, säger Åsa Larsson Blind.
– Vi har ju otroligt stora utmaningar i vardagen som det är – bara klimatförändringarna i sig innebär gigantiska utmaningar – för vi är ändå en näring som lever och styrs av väder och vind. Alla extremväder som händer, har förödande konsekvenser på vår vardag, på vår egendom, på våra renar.
Och på det läggs dessa klimatåtgärder och exploateringen. För oss är inte det här två skilda saker. Allt som händer på markerna hänger ihop. Så vi behöver en seriös diskussion om vad renskötseln behöver för att den ska kunna fortsätta bedrivas på ett kulturellt acceptabelt sätt.
Vi kan inte bara hägna in våra renar och ge dem foder, det är inte samisk renskötsel. Då har man industrialiserat renskötseln, och det är inte det vi behöver nu.
Sedan 2010 har det brittiska gruvbolaget Beowulf utfört provbrytningar av järnmalm i Gállok, väster om Jokkmokk. Samebyarna Sirges och Jåhkågasska har motsatt sig gruvplanerna med hänvisning till påverkan på rennäringen, länsstyrelsen sade nej, och provbrytningen har mötts av återkommande demonstrationer, protester och blockader. I mars 2022 beviljades gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines, dotterbolag till Beowulf, ett bearbetningstillstånd av regeringen och i somras godkände Högsta förvaltningsdomstolen regeringens beslut att tillåta gruvplanerna. Bilden är från 2013. Foto: TT
I dag använder samerna transporter och foder till renarna. Inte för att de vill, utan för att tidigare markanspråk ha tvingat dem till det här under det senaste århundradet.
– Våra traditionella arbetsmetoder har blivit omöjliga att använda, så det är klart att vi också anpassar oss. Det krävs en respektfull diskussion om att renskötseln är en kulturell urfolksnäring, som är grundlagsskyddad, skyddad enligt internationell rätt. Vi har rätt och vi ska inte först behöva berättiga vår existens på våra områden, säger Åsa Larsson Blind.
Vid sidan av att restaurera betesmark kan renskötsel i sig fungera som en klimatåtgärd.
– Renskötsel är ju definierat som en klimatåtgärd inom forskningen. Den motverkar klimatförändringen och uppvärmningen i och med att man håller landskap öppna. Vi behöver titta på de positiva delarna som renskötseln kan bidra med i klimatomställningen inom de samiska områdena.
Påverkas samiska kvinnor och män på olika sätt i den gröna omställningen, det vill säga finns det ett feministiskt perspektiv att lägga på konsekvenserna av den utveckling som nu är?
– Det samiska samhället och de samiska näringarna bygger på en familjebaserad verksamhet. Och det som har hänt under historiens gång, när levnadsgrundlaget för det samiska samhället har underminerats, är att allt färre kan leva och försörja sig på de traditionella näringarna. Det i sin tur har påverkat familjesituationen och vardagen för samiska familjer. Fler samiska män än kvinnor har blivit kvar som renskötare när många tvingats ha andra yrken.
Renar i en vindpark i Sápmi. Foto: Heiko Junge/TT
En annan förändring som har skett är att numera ser man renskötseln som just ett yrke och ett ganska manligt yrke. Vilket det traditionellt inte har varit, eftersom renskötsel innehåller så många delar där hela familjen behövs. Men man har tvingats till en rationalisering och det mycket på grund av den nuvarande lagstiftningen, som staten, inte samerna, har beslutat om.
Åsa Larsson Blind vill även lyfta fram barnen. Även de påverkas.
– Barnkonventionen är lag i Sverige och i den är det fastslaget att barn har rätt till sin kultur. Och det här är problematiskt för vi ser att den utveckling vi har underminerar möjligheterna att leva från de samiska näringarna. Något som i sin tur innebär att samiska barn och ungdomar förvägras sin kultur och sitt språk. Det utarmar det samiska samhället på alla fronter.
– Ser man inte det som sker så ser man inte heller ens en tillstymmelse till försök till motverkande åtgärder. Det saknar jag verkligen.
En man i 45-årsåldern omkom under söndagsnatten efter att ha blivit klämd under sin lastbil vid en misstänkt arbetsplatsolycka utanför Mönsterås.
Olyckan inträffade på E22 strax utanför Mönsterås i östra Småland. Chauffören, som var ute och saltade vägen med sin lastbil, ska enligt polisen av oklar anledning hamnat i diket där han sedan hittades svårt skadad under bilen. Ett räddningsarbete drog genast igång och vägen stängdes av i bägge filer. Mannens liv gick dock inte att rädda och händelsen utreds nu som misstänkt arbetsmiljöbrott.
Hittills i år har minst 35 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige.
Förra året dog minst 55 personer på sin jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.
Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.
Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.
Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.
Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.
Rättskansli, angiveri, spioneri
Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:
Rättskansli Angiveri Spioneri
Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.
”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.
Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.
Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.
Våld vanligt på arbetsplatsen
Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.
Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.
Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan.
Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.
Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.
Okej. Är det så fel?
Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.
Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?
Vi tar det från början.
I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.
Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.
Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.
Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.
Allt detta vet vi.
Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.
Sedan har vi ytterligare ett lager.
Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.
Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.
Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.
Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.
Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.
Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut.
Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.
Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.
Vad föregår konflikter?
Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.
Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt.
Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.
Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig.
Vapenlobbyn har tolkningsföreträde
Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes.
Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder.
Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6.
Vad är tillåtet att säga i Sverige?
Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.
Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.
Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med.
Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.
”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.
För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.
Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.
Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren
Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.
”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.
”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar.
I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.
”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.
Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.
Vi lever nu i en post-MR-era
Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.
Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.
Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.
”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.
Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?
Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.
Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.
Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.
Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare.
På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.
Konfetti, raketer och smällare
Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.
1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.
I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.
Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti.
Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.
I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.
– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.
Ett kreativt arbete
Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby.
Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.
Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT
Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.
Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.
“Scenografin blev total”
Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.
Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.
Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret. Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”. Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.
Politiken viktig på turkiska läktare
Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.
Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag.
Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT
På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.
I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.
“Här kommer arbetarklassen”
Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.
Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.
Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.
Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.
GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.
Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen.
Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.
Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.
När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.
En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.
En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”
Styrka i att vara många
Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.
Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.
”There Is Power in a Union”
Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.
Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT
“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.
1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust.
Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna. Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år. Bomberna fortsätter falla.
Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn”
Det råder massvält. Det är brist på mediciner. Sjukvården har kollapsat.
UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris.
Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in.
Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen.
Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering.
Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.
Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”.
Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.
Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer.
Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning.
Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar.
Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.
