I slutscenen på den smått briljanta, och gravt underskattade, amerikanska neo-noir-filmen Killing Them Softly (2012) sitter yrkesmördaren Jackie Coogan (Brad Pitt) i en bar och löneförhandlar med sin arbetsköpare som han menar underbetalt honom. Filmen utspelar sig i en nedgången industristad, nästan en kåkstad; New Orleans post-Katrina förklätt till ett namnlöst Detroit. På tv:n bakom bardisken håller Barack Obama samtidigt sitt segertal efter valet 2008. Den blivande presidenten orerar om att ”återerövra den amerikanska drömmen” och om att ”åter bekräfta” den amerikanska nationens gamla valspråk, ”av många, en” (eller ”e pluribus unum”), som först 1956 ersattes med det teokratiskt klingande ”In God We Trust”. En arg Coogan gör sig lustig över denna historiskt förljugna tanke på nationell gemenskap: ”Jag lever i Amerika, och i Amerika har du bara dig själv. Amerika är inte en nation, det är en affärsverksamhet”, säger Coogan, innan duken blir svart.
Det är lätt att tänka sig motsvarande scen i några av de senaste årens mest intressanta kinesiska filmer (om vi för ett ögonblick glömmer att censuren aldrig skulle ha släppt igenom den förstås): någon partipamp som talar om ”det gemensamma välståndets väg” på en tv i något skjul som tjänar som snabbmatsrestaurang; en bitter huvudperson med blodigt förflutet som konstaterar att välståndet varken är gemensamt eller välstånd; och där utanför ett industrilandskap präglat av miljöförstöring befolkat av utarbetade människor.
Kanske kan vi se den skickliga kinesiska approprieringen av noir-traditionen (liksom tidigare den sydkoreanska) som ett kulturellt tecken på den globala konvergensen mot auktoritär kapitalism. I A Touch of Sin, som gick på svenska biografer i fjol, blandade Jia Zhangke socialrealism och kinesisk wuxia med Charles Bronson och Quentin Tarantino. Resultatet blev en neo-noir-film stundtals präglad av samma självmedvetet flashiga estetik som moderna amerikanska genre-exempel likt Sin City eller Drive.
Yi’nan Diaos tredje film, Black Coal, Thin Ice, återknyter snarare till 1940-talets klassiker, med sin nedtonade yta och det förrädiskt långsamma, vardagliga tempot som i själva verket mycket effektivt knyter berättelsens brutalitet närmare åskådarens verklighet. På ytan kan Black Coal, Thin Ice också tyckas mindre politisk än Jia Zhangkes film. Här finns ingen motsvarighet till scenen på lyxbordellen Guldåldern, där unga prostituerade iförda Folkets Befrielsearmés khakiuniform bjuds ut till affärsmän från Taiwan och Hong Kong (Folkrepubliken Kina som stalinistisk hallick). Och inte heller finns här den öppna diskussionen av korrumperade privatiseringar och profitjakt som i A Touch of Sin. Här ser vi bara effekterna i form av en ödelagd natur och mänskliga relationer lika frostiga som vinterlandskapet.
Men bortom ytan hittar vi fler gemensamma nämnare.
I centrum för filmen står, liksom i den tredje av de fyra episoderna i A Touch of Sin, en ung arbetarklasskvinna som utsätts för en välbärgad mans övergrepp, när hennes ekonomiska utsatthet och klassposition får honom att ta hennes sexuella tillgänglighet för given. Filmens femme fatale, kemtvätterskan Wu Zhizhen (Gwei Lun Mei), är på en och samma gång långt mer ordinär och långt mer enigmatisk än Jia Zhangkes superhjälte
i förklädnad. Och den manliga anti-hjälten, den försupne kriminalpolisen Zhang Zili (Liao Fan), som förstås förälskar sig i Wu Zhizhen, påminner mig mest av allt om någon karaktär spelad av Edward G. Robinson, ständigt pendlande mellan undergivenhet och hotfullhet, upprorsvilja och pliktkänsla.
Det som för dem båda samman är en serie mord som alla tycks ha Wu Zhizhen som gemensam nämnare. Inom loppet av några år hittas tre män som stått henne nära styckmördade och dumpade på liknande sätt. Zhang Zili klantar fullständigt till utredningen av det första mordet, vilket kostar både kollegor och oskyldigt misstänkta livet. Han tvingas eller väljer att (oklart vilket) lämna sitt jobb och tar till flaskan. När han fem år senare råkar springa på en gammal kollega och får reda på att Wu Zhizhen nu kopplas till ytterligare två mord börjar han envetet följa henne i spåren.
Snart hopar sig frågorna, inte bara kring hennes skuld, utan lika mycket kring Zhang Zilis motivation. Är han hennes beskyddare eller nemesis? Försöker han rädda henne eller utnyttjar han henne för att rädda sig själv? Upplösningen ger oss den juridiska skuldfrågan, men den mänskliga och moraliska skuldbördan är förstås en annan fråga; en fråga som Yi’nan Diao låter åskådaren besvara. Dock, alldeles oavsett svaret tecknar regissören bilden av värld där det finns goda skäl att vara försiktig med moraliska domar över individer med begränsat inflytande över sina öden.
Goda skäl finns det också till att stifta bekantskap med såväl denna som Yi’nan Diaos båda tidigare filmer, Uniform (2003) och Night Train (2007).
