Jublet och hoppet var stort hos många greker när det i söndags stod klart att vänsterkoalitionen Syriza blev största parti efter ett jordskredsval.
De två mandat som saknades för egen majoritet löstes genom en oväntad koalition med högerpopulistiska partiet Oberoende greker.
– Det var ett lyckat resultat. Alla hoppades på en ändring. Nu ska det blir bättre för Grekland. Alla önskar det och de här har en plan i alla fall, inte bara planer på att fördärva allting, säger Giorgos Marandidis, kanslist på Grekiska föreningen i Helsingborg.
Vänsterkoalitionen Syriza gick till val på ett ambitiöst program. Ett återställningspaket som förutom tillbakajustering av minimilönen till 751 euro även innehåller återinförande av kollektivavtal, gratis utbyggd sjukvård, gratis el till minst 300 000 av de mest utsatta hushållen och hårdare beskattning av oligarker och företag.
Enligt partiets egna beräkningar är totalkostnaden för reformerna 12 miljarder euro.
Men även om ekonomins fria fall bromsats upp är skulderna fortfarande skyhöga.
– Jag kan inte säga att det är omöjligt, men det kommer i alla fall inte bli enkelt. Mycket av det Syriza har lovat handlar också om vad aktörer utanför Grekland gör, vilket gör det än svårare att genomföra i praktiken, säger Sofie Blombäck, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
För att bekosta reformerna krävs en 50-procentig nedskrivning av skulden till individuella EU-länder och ”Trojkan” bestående av Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen.
Hittills har signalerna från Trojkan varit bestämt ”nej”. Den nyutnämnde finansministern Yanis Varoufakis vägrar dock låta sig nedslås.
– Tyskland säger konstant ”nein, nein, nein”, sedan säger de ”ja”, när allt håller på att kollapsa. De kommer att ge med sig och förmildra villkoren för låneprogrammet, säger han till TV4.
Men problemen slutar inte där. Även om delar av den grekiska vänstern ställt sig positiv till Syrizas ambitiösa program, har andra delar sett ett opålitligt vänsterpopulistiskt parti som på sin väg mot makten stegvis gått åt höger.
Även om intentionerna är ärliga har det påpekats att både höjda minimilöner och återinförandet av kollektivavtal riskerar att bli en papperskonstruktion.
En av skeptikerna är Nikos Mpitsimeas, facklig aktivist och vänsterbloggare.
– Även om Tsipras undertecknar ett papper om rätten till kollektivavtal måste någon se till att det betyder något på arbetsplatsen. De grekiska facken är på den lägsta nivån på länge och cheferna kommer förstås inte att göra det av godhet. Utan uppbackning från en stark arbetarrörelse kan ingen höja minimilönerna, säger han.
Men Syriza kommer också att ställas inför problemet att tackla en statsbyråkrati bestående av personer med högervärderingar och lojaliteter till den gamla partiapparaten och privata företagsintressen.
– Syriza som parti kan inte fylla de 12 500 platserna i statsbyråkratin utan kommer att vara tvungna att assimilera den gamla Pasok-apparaten. Det gör att jag inte känner något hopp för någon annan förändring än färgen på flaggan, säger Nikos Mpitsimeas.
Enligt Sofie Blombäck kan också de höga förväntningarna i sig sätta käppar i hjulen för någon verkligt grundläggande förändring. De förändringar Syriza vill införa riskerar att ta längre tid än en mandatperiod – och det är osäkert hur långlivad regeringen blir.
Greklands väljare är väldigt rörliga, men även partierna har en tendens att spricka och omforma sig.
– Jag tror säkert att de kommer att försöka, men det är väldigt sällsynt att kunna förändra i grunden över en natt. Det är många väljare som nog inte är benägna att ge regeringen en andra chans, säger hon.
– Historien visar också att antietablissemangspartier brukar stöta på problem när de kommer till makten
